Jag glömde bort din födelsedag. Förlåt.
Köpte en liten, liten sak för någon månad sedan, den är fånig, men jag ska skicka den till dig.
Ärligt talat vet jag ingenting om någonting längre. Men du är fin.

Hos mig regnar det ikväll. Katterna ligger på varsin stol. Jag gör i ordning en annons på blocket. Nu vill jag ha hus. På riktigt. Om cirka en-två månader försvinner min bästa vän antagligen härifrån. Jag har då kvar I, som jag kan dricka smörigt rödvin med och virk/stick/brodera. Men jag klarar inte av lägenheten längre. Det finns ändå inget i den här staden som gör att jag måste bo precis i mitten av den. Jag vill bo i skogen, vid en sjö, vid tallar och granris. Förhoppningsvis går det att förverkliga.

Jag har börjat på mitt nya jobb. Har mitt egna skrivbord. Planerar att diska ur en Saltå Kvarn plåtburk till att ha pennor i, när nu den energin infinner sig. Det är mycket att göra på jobbet, varje dag, men så är det väl för alla antar jag.

Sedan jag var hos dig har jag varit på Tjörn, lilla Åstol. Och hemma. Hemma här har jag badat, nästan var dag har jag badat. Åkt på diverse-utflykter, laborerat med surdegar, skrivit dikter, läst på ett bröllop och därmed varit på ett bröllop, rastat katten på innergården, siat om framtiden osv. Jag har suttit på klippor i Oskarshamn med min Karin, köpt en stor tavla hos en förvirrad tant som bara står här nu och tittar på mig, dag och och dag in.

Jag vill inte ta in att du har en livskris. Jag hoppas att den är temporär, att det enbart var ett sinnestillstånd som nu flygit iväg. Du förtjänar bättre dagar. Det är september nu och jag har köpt stearinljus och vykort. Jag brygger kaffe sent inpå kvällen och jag läser i nyutkomna romaner innan någon annan hinner göra det. Jag matar katten godis och dricker en oktoberöl med en röd stjärna på. Peter har gått med i kommunistiska partiet och ska börja sälja proletären och jag stödjer honom genom att dricka min öl, i min stillhet.

Fem frågor:
Vem är din favoritillustratör?
Vad är dina planer för i höst?
Vilket är ditt favoritträslag?
Var vill du resa allrahelst?
Vilken färg har din cykel?

Det har gått alldeles för lång tid sen jag sist skrev, jag kan börja med att säga det. Men samtidigt så har jag inget att skriva. Eller kanske för mycket. Jag tror, håll i dig nu, att jag drabbats av en livskris utan dess like. Mina tankar och funderingar få inte rum i det här formatet, eller ens i mitt eget huvud. Jag vill inte heller att mina betraktelser ska vara för allmän åskådan - även om ingen annan än Du läser dem. Men de är mycket privata.

Sen du åkte har jag gjort mycket lite. En vän var här, den där vackra mannen som A är mycket nära. Efter det åkte jag till Stockholm för att umgås med en vän. Vi bodde i hennes kusins lägenhet. En etta på 27 kvadrat. Med köket i hallen och kristna ikoner och symboler strödda över varje yta. Jag har aldrig i mitt liv känt mig som en sämre person. Det är bra att veta att Gud är den enda som kan döma mig, även som ateist. Den där skammen över varje enskilt litet misstag jag begått. Den finns där likväl.

Nu sover jag mest. Försöker läsa lite, har börjat på en stickning men finner inte tålamodet. Jag sorterar lite gamla saker, men vet inte varför utan kastar dem i oordning i samma låda som jag från början tagit dem ur.
Men jag luktar gott, jag är ful i mun och nu ska jag gå och baka en Red velvet cake.

Det är sista semesterveckan. Jag har absolut ingenting planerat. Det får vara så. Jag läser i Calle Brunells "Brev vid en bruten horisont", eller något liknande. Den handlar bland annat om en man som blir förälskad i en bibliotekarie. På torsdag kommer dessutom Dan Viktor till Karlskrona. Jag överväger att locka till mig K. Annars går jag dit själv, jag måste nog bara dit. Jag har lyssnat på honom hela våren.

Idag tittade vi på ett hus. Ett gult trähus ute i skogen. Det var en snårig grusväg som gick in dit, när vi kom med bilen gick det ett rådjur snällt över, det var fridfullt och vildvuxet. Vinden var oinredd, obehandlat trä och bjälkar som gick omlott. Utanför växte äppelträden vilt, björkarna fanns där och så även de röda vinbärsbuskarna. Men på något sätt saknades själen, de tidigare ägarna hade påbörjat en renovering men lämnat den halvklar. Det nya köket, doften, den var inte vår. Men nu har vi påbörjat vårt letande, på riktigt. Det känns skönt.

Annars är allt som vanligt här hemma. En av mina tomatplantor hade vissnat. Annars som vanligt. Jag kan berätta om Tjörn och Åstol någon annan gång. Men det var fint, det kan jag avslöja.

Nederbörd,

Vad milt uppretad du verkar vara. Över något som inte är riktigt sant. Men låt gå. Jag förlitar mig på att du har sjudigt färdigt imorgon. Det är ju nämligen så här det är;
jag reser dit jag förflyttas snarare än något annat. Jag har aldrig råd att åka någonstans, utan jag väntar istället in en tidpunkt då jag kan forslas runt billigt och bra medelst föräldrar som betalar. Till Malmö har jag åkt för att min bror och Sara funnits där. Och hon är min syster, det känns så. Och du ligger inte mellan resmålen, du ligger utanför. Men snart ses vi, på min hemmaplan. Och det är lite pirrigt för mig. Känns i maggropen. Jag har inte ens tänkt på att jag kommer behöva laga mat. Det jag vet att du tycker om är ärtor och kött. Jag får jobba med det.

I Sala finns några platser vi brukar besöka. Förhoppningsvis är antikhandeln vid silvergruvan öppen. Den har en massa lyxigt vackert. Efter den, när man besviket åker där ifrån (oftast på grund av kronisk pengabrist) besöker man skräpstället inne i Sala. Som en stor lada med donerade tingestar i olika former. Där brukar man alltid hitta något. Kommer ni på rätt dag så kan vi kanske gå till antikvariatet också. Det är väldigt bra. Bättre än man skulle tro.
Så kan vi bada i en liten vik som överblickar det större badstället. Där är det lugnare, men det är lite stenigare och knöligare på botten. Men oftast så behöver man bara dela sin tid med någon enstaka barnfamilj eller någon tillbakadragen turist. Fast ibland har där faktiskt varit hela dagisgrupper där. Så bli inte lurad.

Och du,
det är absolut inget fel med att vara min höst och vinter. Jag har svårt för både värme och sol och jag sover bäst vid nederbörd. Hjärta.

Om 7 dagar

Snart är jag hos dig. Jag halvligger i min soffa. Det är semester, jag har en deg på jäsning, den har jäst i timmar. Ibland går jag och viker i den, ett eller två varv. Så får den fortsätta vila. Och jag har radion på. P4, snart P1, och lyssna på någon jävla sommarpratare. Och snart så är jag hos dig.

Vi ska lägga upp planeringen om en stund. Jag ska se över Salas utbud och komma med önskemål om vad vi ska göra. En fullspäckad dag. Och en kväll av vin i ditt kök, eller var du vill att vi ska sitta. Jag sätter mig var som helst, bara det är nära dig.

Hur har vistelsen i Småland varit? Och hur var Malmö? Jag var besviken ett tag, mest för att jag nog aldrig kommer bli den du åker till, bara någon du tar på vägen, om ens det. Men jag får väl nöja mig med att finnas på mittenskalan. Det känns bara så förbannat larvigt att skriva brev, blogginlägg, samla på sig låtar för dig, för oss, när du ändå bara är 1 timme bort. Men det känns inte som ett slöseri, nej det gör det inte. Men lite bittert. Men det kommer hinna gå över tills torsdag.

Jag tycker nog att det ska bli mest intressant att få äta av din mat. Jag tror du aldrig lagat någonting till mig, någonsin. Du åt mest frukt, på den tiden vi umgicks som tätast. Och jag har aldrig badat med dig. Kan du tänka dig. Men jag var ju aldrig din sommarsyster, det har du redan en av, jag var snarare höst och vintern i ditt liv.

Nu ska jag gå och vända min deg. Skriv om dina planer för torsdagen, vad du hoppas och vad du vill.

Finste Sara,

Jag vill till dig! Jag tänker på det hela tiden, att jag vill, borde och måste. Men sanningen är den att jag inte alls vet vad som händer runt mig just nu. Min svägerska är höggravid, min familj och planerat att åka till Malmö för att hälsa på mitt redan existerande syskonbarn.
Och A är lite förvirrad. Men jag ska se vad jag kan göra. Kanske kan vi komma när det är Magnell. Kanske innan, kanske jag ensam efter. Vi löser det. Eller hur?

Det har varit fint i Småland än så länge. Vi har inte hunnit bada, med solen har heller inte legat på. Det är fuktigare i luften här än vad jag är van vid. Jag sover bättre här. Jag lägger mig gärna på golvet och skedar en stor, stor rottweiler som heter Hugo. Eller så går vi en rund kring glasbruket och dammen här.
Jag letar fläder. Jag ska packa en väska full och skicka hem med A till Sala. Så får han stoppa den i frysen till dess jag kommer tillbaka.

Jag har legat vaken en timme nu. Lyssnat på radio och läst nyheterna. Väntar på att det är dags för resten av huset att vakna till.
Idag ska vi till Sara och fika. Vi och Tove. Det blir nog mysigt. De, liksom du, är sånna som jag alltid saknar. Det är bara skönt att döva den saknaden lite ibland.

Bryggkärlek

Nu sover han. Jag ska snart också sova. Det blir en lång dag imorgon. Jag ska jobba från 11 till halv åtta. Däremellan ska jag uppsöka en insjö och bada i, i min ensamhet. Så är det förstår du Tina, att jobba på olika filialer på sommaren. Man är ofta ensam, vilket kan vara befriande men också betungande, antagligen som det verkliga livet. Jag ska jobba långt inne i skogarna, en ort vid namn Holmsjö. Ett litet grått bibliotek som ändock har sin charm, de har de ju alla. Förhoppsningsvis finns något trevligt promenadstråk runt omkring, någon bod med gammalt porslin, eller en varm insjö.

Idag badade vi på lunchen, jag och min vän I. Dessförinnan drack vi kaffe på bibliotekets balkong på morgonen och diskuterade konstiga låntagare. Hon har nämligen fått en efter sig, en s.k beundrare, som skriver kärleksdikter ämnade henne. Han verkar blyg, är ung, men har fina glasögon och en vilja. Han kanske älskar henne eller tror sig göra det för juli månad, och det är vackert.

Annars är allt som det brukar och verkar. Vi drack några halvljumma öl och badade en stund mot kvällningen. Gick hem, drack te, såg på debatter från almendalsveckan och försökte se på Äppelkriget. Jag älskar Äppelkriget. Men tog mig inte igenom hela. Film vill jag se tillsammans med någon, så när P försvann iväg, försvann jag till dig.

Jag räknar ner dagar tills jag är hos dig. Ändå är du bara en timme bort. Visst är det lustigt. Kan vi inte ta oss till varandra på något sätt? Vi skulle ångra det annars. Jag kan köra, om du lovar att ge mig en öl när jag kommer fram. Hur länge stannar du? Ge mig en verklighetsrapport från småland, så ger jag dig mig i blekinge, på en skadad brygga.

...,

jag försöker skriva. Dagligen försöker jag tvinga fram ord, bara som övning. Som för att lura hjärnan; titta där kommer det bokstäver, gör något av det! Men det har istället bara blivit några få meningar. Alla minnesbilder. Och jag undrar vad det är för fel på mig. Var jag bara kan skriva om mig själv och utifrån mig själv. Jag är ju inte femton längre. Jag vet ju att det finns en värld utanför min.
Jag, jag, jag. Min, min, min.

På måndag, jag antar att det är imorgon, så åker jag och A ner till småland. Vi blir där ett tag. Vet inte hur länge. Men förhoppningsvis kommer vi att vara där precis lagom. Jag ska bli faster i mitten av månaden, men sådant är ju så osäkert när det kommer till datum. Det kommer i vilket fall snart finnas en liten person där ute som är lite som jag rent genetiskt. Och det är så jävla spännande.

Jag hoppas att Ola-spelningen blir vacker. Det bör den bli. Jag vill liksom att du ska förstå det jag hör och ser. Jag vill att du ska finnas så mycket i min värld som möjligt. Förstår du?

Perspektiv, återigen

Jag fick ett sms av dig häromnatten. Jag har försökt tyda det. Det har varit svårt. Jag vill berätta för dig. Om allt du vill veta. Samtidigt som jag inte vet vad jag ska berätta. Allt flyter samman. Dagarna på balkongen. Timmarna i vattnet. Bilturerna, husen vi vill åt, letan, ängslan, lyckan.

Häromkvällen grät jag, kraftigt. Jag grät och jag plågades. Jag beskyllde mig själv. Och Peter tröstade. Han tröstar så bra. Sedan la vi oss och glömde allting. Jag grät för gammalt skit. Jag grät och såg på Citizen kane, min bästa film. Alla tårarna, och så Rosebud. Och Växjö-minnen. Filmvetenskapen, människorna där, som finns och inte finns. Sådant man inte trodde var viktigt, blir viktigt, på de mest konstiga tillfällena i livet.

Och så vill jag ha en båt. Jag drömmer att jag kör båt. Genom skärgården. Och det känns så befriande. Jag är lycklig när jag vaknar. Det känns i kroppen.

Jag älskar dig. Jag ska se Ola Magnell den 14 juli. Han ska spela på bibliotekets bakgård. Min bakgård. Där jag har utsikt över när jag sitter vid min nya arbetsplats, vid min alldeles egna dator och skrivbord. Där jag ibland dricker kaffe i skuggan numera. Jag ska se han. För dig.

Radioröster,

Det är märkligt; vi tycks göra lite samma saker fast på olika håll. Jag har spenderat tid med att fota plagg efter plagg efter plagg. Tradera är grejer det.

Du är tystlåten. Det vet jag. Du är mjuk. Både i ditt tal och i dina rörelser. Till och med ditt sätt att gå är mjukt. Jag förstår att det sårar, för det är ditt hem. Och de inkräktar. Man behöver få vara sin och leva sitt.
Har du klagat på en granne någon gång? Jag vet inte om jag skulle göra det. Vår förra granne var hobbysnickare eller något liknande. Gärna tidigt på helgmorgonar. Men som du vet är jag din motsats. Jag är inte tystlåten. Gapar gärna, tar i från tårna om det behövs. Jag slår i dörrar och spelar musik högt. Någon gång har jag kastat en ljuslykta i glas i golvet av vrede. Och jag har nog alltid tänkt att klagar inte jag, så klagar inte de.
Nu har vi inga sådana grannar. Till vänster har vi en tjock vägg som dämpar allt ljud in till mannen bredvid. Till höger; en frisersalong som stänger klockan 18. Och under oss. Under oss bor en äldre dam som mest bara ler.

Så skynda hit. Vi kan spela skivor och sitta på balkongen och bråka hetsigt om vi skulle vilja det.
När kommer ni?

Idag ska jag plantera om mina plantor. Göra en klätteranordning åt mina sockerärtor, frysa in några stjälkar rabarber till och klippa ner både dill, persilja och basilika.
Men nu. Nu ska jag lyssna på dig.



Mamma, min mammma

Ikväll har jag packat traderaauktioner. Suttit på golvet. Varit tyst. Och ledsen. Vår granne klagar på oss att vi är för högljudda, mestadels om helgerna men även mitt i vardagen. Jag är ju som bekant ingen högljudd person, det är kanske därför det gör så ont. Att bli missförstådd eller att bli berövad på frihet. Jag vet inte. Nu måste vi i alla fall vara tysta. Vi går och viskar till varandra. Längtar bort. Till de vanliga torpen. Djupt inne i skogarna. Där man kan skrika av vrede och lycka. Där man kan vara ursinnigt berusad. Det kan man inte här. Låst, fången.

Jag längtar till dig. Till vad vi ska göra när vi är i Sala. Bada, simma, dyka. Gå omkring. Vada. Jag vet att jag kommer att vara lycklig då.

Nu känns det mest som om man räknar ner mot semestern, var eviga dag. Om jag hade haft en cykel hade jag cyklat omkring. Nu kan jag inte ens det.

Du ska få två länkar av mig. En till en fin låt (OBS en radiodänga) och en till mig, bokpratandes i radio.

Mina drömmars stad,

Intention, så stavas det. Jag tycker om att du är lite för berusad för att veta det. Du sa någon gång att du brukade anteckna vissa ord jag sa för att sedan slå upp dem. Det gjorde mig lite stolt, och nu fick jag en svag påminnelse om den känslan.

Kärleken i Julia Anderssons liv, hur är den? Är den bra? Kommer jag kunna höra dig tala om böckerna på något sätt? Kanske via webben. Guida mig, för guds skull. Det var länge sen jag ens hörde din röst, hur sorgligt är inte det?

Det har varit så jävla varmt här, så varmt. I flera dagar har det varit runt 30 grader och jag står inte ut. Om eftermiddagarna åker vi ofta ner till en liten badplats och simmar. Eller ja, jag simmar. Tycker om att komma långt ut, djupt. Så att man, när man stannar upp och trampar vatten, känner hur kallt vattnet är någon meter under ytan. Kom på mig själv med att prata högt när jag kommit ut en bit. Vet inte varför. Mumlade mest. För det gör mig lycklig det där med sommarvarmt vatten.

Jag beställde hem de tre första Fogelström-romanerna. De om Stockholm. Jag och Mamma talade om dem när jag var hemma sist. Och jag kände ett så starkt behov av att läsa dem. Bekanta mig med staden på ett annat sätt än tidigare. För jag tror att jag kommer leva där någon dag. Det handlar inte om att jag suktar efter storstad. Det är mer de glorifierade minnen jag har. När jag strövade omkring utan att veta var jag befann mig. Att kunna gå vilse utan att känna mig orolig eller stressad. Jag vill gå längs med kajen och ut över bron där jag gick varje morgon ett tag. Alltid tung i huvudet av ölen kvällen innan, av sex och skoskav.

Varje kväll lägger jag och A oss i sängen samtidigt. Sen somnar han och jag ligger vaken med datorn (försöker skriva), med en bok (försöker läsa) eller bara av ingen anledning alls. Så hör jag honom somna. Han somnar alltid hastigt. Även om han legat i timmar och vridit på sig. När han sen somnar, då är det hastig sömn. Orolig och ryckig. Ibland håller jag honom i handen när jag känner mig rädd. Ibland kryper jag intill honom och vilar ansiktet precis där hårfästet övergår till nacke. Försöker så sällan som möjligt tänka på imorgon. Det gör bara att benen börjar skaka. Nu, när det är så varmt, försöker jag mest koppla bort kroppen. Andas konstgjord svalka från fläkten.
Jag vet inte vad jag vill säga med det här.
Kanske att trygghet ibland gör att jag skakar.

Och gatan är farligt stillsam nu

Sitter i något slags vakum. På balkong. Mellan soffa, människor, som jag egentlig inte känner och inte har inention att känna. Kanske stavar fel till inention, men då är jag i alla fall medveten om det här felet.

På tisdag ska jag prata i radion, om Kärleken i Julia Anderssons liv, Extra - en dag så stod hon bara där (Per Nilssons nya ungdomsbok) och Nu eller kanske Mu, den antagligen bästa bilderbok som jag läst, som jag funderat på att skicka till dig i urminnes tider, men som det inte blivit av med. Fan. Jag är usel. Du är värd en på alla sätt. Det är alla som jag älskar, E, K och så du. Jag kanske älskar fler, men mest älskar jag er.

Nu fryser jag om fötterna. Mina tomatplantor slokar. Och himlen är helt svart. Jag går och lägger mig före P, men hoppas att han väcker mig genom sina ljud.

Nykter och klok

Peter gör i ordning en middag. Nypotatis i ugn. Lax. Sallad med avokadobitar. Katterna ligger på balkongen. Solen har precis gömt sig runt hörnet. Plattorna är varma och tomatplantan för vila.

Idag har jag varit ledig. Jag är ledig imorgon också. Plus måndagen förstås. Det blir totalt 5 dagar. Jag kan inte minnas att jag varit ledig så många dagar sedan jag började jobba.

Jag har badat. I havet. Ute på en ö som heter Sturkö med skärgården som omgivning. En liten skral brygga, en ojämn botten, min man och mina vänner. Vi åt Peters nybakade baguetter och drack kaffe. Hela min rygg är rödbränd nu men det gör ingenting, det gör absolut ingenting.

Vi kommer förmodligen åka ut på någon annan ö imorgon, ligga där på samma sätt tills man tröttnar och åter åker hem.

Alice fyllde tre år igår. Det är också värt att nämnas. Hon är stor nu. Min gråsugga.

Om någon vecka ska jag och en kollega bokprata i radion. Vilka böcker ska jag ta? Vilka är acceptabla? Hjälp.

Så går jag och oroar mig för jobbet. Chefen meddelade att jag kommer kallas till intervju, efter mitt glädjefnatt fick jag dock veta att alla som redan är anställda och som sökt, per automatik blir kallade, fan. Jag behöver verkligen det här. Någon fast punkt, ett tag framöver. Ett arbete som finns där för en liten framtid. Som jag kan gå till och ta ledigt från, när jag vill. Som utvecklar mig osv. Ett jobb där jag samtidigt får prata böcker och sitta i indesign och pula. Tänk på mig de närmaste veckorna. God energi osv.

Nu säger Peter att maten är klar. Nu ska jag äta. Ett glas vin till maten ska jag ta. Och fler bilder. Som jag ska visa dig så småningom.

for the times they are a-changing,

Spenderat dagen i solen. På en kolonilott utan skugga. Jag har hållit min brorsdotter i handen. Hon ser ut som jag. Fast med uppåtnäsa och vitblonda lockar. Nu sommar jag strax på min bror soffa. De spelar Waits och Dylan vid läggdags. Det har varit en fin dag.

Creating a radio played just for two,

nu skriver jag bara kort. Egentligen vill jag skriva dig spaltmeter efter spaltmeter, men eftersom jag inte riktigt finner rätt ord just nu så har jag kokat ner det till det absolut viktigaste; jag är i Småland.

Jag sover i mitt gamla flickrum som tömts. Men när jag satte ner resväskan kände jag lukten av nytvättade lakan och vädrade gardiner. Mamma hade plockat blommor och satt dem i en vas vid fönstret bredvid sängen. De vissnar nu, men om jag minns ska jag ta en bild på dem imorgon.
Dagen spenderades i gräset med en vän, och kvällen har spenderats med klåda. Nässelutslag som flyttar sig över kroppen snabbare än jag hinner med att klia. Jag njuter av att vara ifrån A, jag saknar honom, och det känns skönt. Att jag fortfarande kan resa från honom och få en liten klump i magen. Att vi rings varje kväll och säger samma fraser som vi säger då vi ligger bredvid varandra.
Just nu vill jag inte vara någon annanstans än här.

Ty du kunde bli mor, min kära för ett rus som kommer och går

Idag har jag och karln haft ett bord på loppis. En lp-samling, lite ittalaglas, en kruka etc. Det var långtråkigt men vårigt. Vi var lätt bakfulla och sålde inget vidare. Sedan grillade vi en kyckling och såg en film. Jag har numera blåklockor på balkongen. Jag vill minnas att min farfar älskade blåklockor. Och allt vilt som växer i vägkanten.

Jag har drömt mycket om morfar på senaste tiden. Han lyfter mig och dansar runt med mig i hans gamla trädgård. När jag berättar om drömmen för mamma svarar hon att han ofta gjorde så med mig.

Mormor har lunginflammation. Hon ringer till mamma och yrar ibland. Jag hoppas hon blir bättre.

På lördag åker jag till Växjö och ser Dan Viktor med Karin. Har du lyssnat något på honom? Han spelade på Pattes minnesstund i ladan en kall lördagseftermiddag. Den här låten, närmare bestämt. Lyssna på den ett slag. Är du hemmavid snart? Och vad har du tänkt göra?

Muren och böckerna

Vilken fantastisk känsla, att sommaren kommer förändra ditt liv. Menar du verkligen det eller ville du bara skriva ett pampigt slut?

Jag och för tillfället förkyld och jag hatar att vara det när det är så vårvarmt att smultronplantorna nästan bär frukt. Jag kryper ner under en trasig filt och ser den överjävliga filmen "Himlen är oskyldigt blå" tillsammans med P. Du måste se den. Men bara för att ta del av Björn Kjellmans försök till att vara en argsint alkoholist som slår sin fru. Det går ju bara inte. Han är ju så snäll. Och fin. Men roligt är det. En gång skriker han till och med "fitta".

Försökte även roa mig genom att titta på webprogrammet "Har du hört den förut" där Peter Wahlbeck pratar norrländska. Men när inte han pratar är det värdelöst. Det slutar med att jag söker upp gamla youtubeklipp med orginalprogrammet.

En annan sak som kan vara kul är att lyssna på Evert Taubes "Kinesiska muren". Prova det du också.

Imorgon ska jag på möte. Det är viktigt att ha möte. Jag har dock svårt att hitta en plats i dessa s.k möten. Ska jag hålla mig i bakgrunden? Eller kanske i framkant? Ska jag verka överjävligt ambitiös? Snart orkar jag inte med mig själv.

Överjävligt är ett bra ord, förresten.

Kranvatten,

Ställde ut de första växterna på balkongen. De känns unga och jag oroar mig över att de ska frysa.
Jag ställde mig och planterade lite till. Några solrosor, gräslök och krasse. Sen borstade jag ner den spillda jorden mellan golvspringorna på balkonggolvet. Insåg sedan att de säkert landade på trappen. Jag hoppas att det börjar växa något där. Solrosor och gurka genom asfalten.
Det billiga bordet klädde jag och A i en lika billig vaxduk, tejpade med silvertejp fast kanterna under bordsskivan.
Så nu står de där, mina små plantor.

En högst normal kväll. En pojkvän, en svägerska, en svåger och en vän. Sällskapsspel och thaimat. Vid ett tillfälle skrattade jag så att jag fes. Det var trevligt, det var tryggt.

Jag tror att jag blir lika chockad varje år, första myggbettet. Tidig höst när man ser den sista bortglömda, instängda myggan och smäller den mellan handflatorna. Det är då de slutar existera. Så satt det en mygga på min handrygg, ner mot tummen, tidigare ikväll. Nu kliar det på ett ovant sätt. Jag längtar efter sommaren. Jag tror att den kommer förändra mitt liv.

Nästäppa

Du har nog rätt. Eller ja, du har rätt. Sorg är nog som något slags jävla jetbränsle på så vis. Att vara tillfreds är nog nästan värst.
En gång satt jag i ett väntrum och lyssnade på lokalradion. Någon poet talade om sitt skrivande. Sin inspiration och motivation. Och han sa att att hans första, och, enda, inspiration varit hans första riktiga förälskelse, eller snarare dess slut. Vad han än skrev om så bottnade allting i den hjärtesorg han upplevt som artonåring. Av hans röst att döma lät han äldre. Sjuttioårsåldern skulle jag gissa. Och jag tänkte att det var så jävla sorgligt. Enfaldigt. Men jag tror att det är sant.
Läste nyss igenom massa brev och texter som kommit till när jag varit som mest förtvivlad. De var inte bra - men de skrevs ju. Och det är mer än vad som sker just nu.

A och jag är alltid panka. Och när jag säger pank så menar jag pank. De sista dagarna innan vi får pengar pantar vi burkar, bjuder in oss på middag hos A's föräldrar, lånar några hundralappar till toalettpapper och mjölk. Idag har vi gjort storkok, två olika sorter, vi förbereder oss på fattigdomen. Elva middag finns nu i frysen. Här i stan finns det mycket roliga loppisställen. Förra veckan köpte jag ett bord till balkongen för några tior. Veckan innan det, en byrå i toppskick för en hundring. Så du ska få se på billig skit. Vi ska hitta fin billig skit.

Farozoner

Kanske är det det att jag sällan inspireras i P's närhet. Har hittills aldrig vunnit någon s.k ny inspiration genom honom (förutom novellen "När jag går av pendeln" vilket kan vara den bästa novellen jag någonsin skrivit). Jag tror man skriver bäst i sorgetillstånd. Med ett krossat hjärta osv. Sedan tänker jag att jag var bättre förr, vilket är synd, nu finns det så mycket nyupplevt, så mycket nya känslor och himlastormar med stressen bryter ner det till ingenting.

För visst har vi problem, sällan pengar över till något och om det är någon som har pengar så är det jag. Och jag har som bekant alltid varit snål när det gäller ekonomi. Jag tror jag sparar för något stort, ett torp, en båt, ett barn eller en symaskin.

I maj ska vi återigen mötas, tillsammans i den obekväma stämningen. Jag tror det är folket omkring som gör mig lite stel och fyrkantig. Jag känner mig avlyssnad på offentliga platser. Jag är kanske paranoid, precis som Cornelis.

Då vill jag gå på loppis. Jag vill hitta mig onödigheter. Billigt skit. Tillsammans med dig. Så kan jag sitta hemma och tänka; den köpte jag tillsammans med Tina. Och kanske må lite bättre över saker och ting.

Vad ska ni göra på Valborg? Minns du denna tonårshögtid med vånda eller med lyckorus? Jag har nog aldrig upplevt en lyckad Valborgsmässoafton. Eller jo, kanske när jag var 14 och vi dansade runt en eld med en påtänd polsk dam. Så sjöng vi också. Några dagar senare mördade hon ett fyllo på en cykelväg.

Vi ska till Malmö. Jag och min familj (minus katterna) dvs jag, Emmely och Peter. Vi ska till Karin. Vad vi ska göra där har ganska liten betydelse. Huvudsaken är att det finns trottoarkanter, vitt sliskigt vin, folkets park och en någorlunda blå himmel.

Badkarsmusik,

Bukowski är min toalettkompis också! Just nu har har jag läst igenom de två översatta diktsamlingarna. Men tänker läsa om novellerna. Jag har fått tillbaka dem. De har varit ute och rest. Lånats till en vän, hamnat hos andra. Försvunnit under flyttar och sedan samlats ihop och postats till mig.
Skriver du aldrig med P i rummet? Är det en krigsskada? Du är lite ärrad och skygg efter ditt dokusåpeliv i "Med fittan i behåll"?
Om jag tänker efter så är jag nog likadan. Jag undviker att skriva om det är någon nära, dels försvinner orden ut och blir talade när de egentligen skulle skrivits ner, och dels känner jag mig betraktad och blir genast allt för mån om hur jag ska föra mig (detta sker gärna när jag är iklädd fläckiga mjukisbyxor med öppet skrev och).

Jag har aldrig tänkt mig dig som något annat än en bibleotikarie in the making. Nu känns det så rätt, om man ser utifrån in. Som om du är gjord för att sitta där med dina röda lockar lutade över böcker du kanske inte skulle läst om de inte dykt upp i "Listan".
Du är en av de mest oberäkneliga personer jag vet, men ändock känns du så trygg. Jag skulle blygt ha strykt runt i din närhet om du suttit där under min skolgång. Betraktat dina klänningar och läst samma böcker som jag sett dig bläddra i.

Maj, mitten av maj. Då kommer jag nog till Orrefors. Men ärligt talat (Palindrom!) så vet jag inte om jag kommer ha råd att åka och hälsa på dig. Jag är ständigt barskrapad och misstänker att resan till Småland kommer att bekostas av mina föräldrar så att jag ska få komma hem och hälsa på någon jävla gång.
Men jag ska försöka. Jag ska. Annars får vi mötas upp på Holmgrens. Över en obekväm macka.

Idag har jag och A pysslat hemma. Vi försöker ständigt undvika granntanten, men idag haffade hon oss och förklarade att hon tyckte vi skulle komma in och se hur hon hade det. Jag känner inget behov av det. Det gör inte A heller. Således ursäktade vi oss och lovade att vi skulle stanna förbi någon annan gång.
Efter det spenderade vi någon timme på balkongen där jag strödde jord över rötterna på skräckslagna plantor. De är i vilket fall fria att sprida sig i större krukor och längs blompinnar (hastigt nedstuckna grillspett). Imorgon ska Annika komma förbi och hämta ett sminkbord jag har där ute. Ett gammalt fint femtiotalsbord som inte får rum inne. Det är stort och otympligt och vi kommer förmodligen bli tvugna att gå med det balanserat över en barnvagn hem till dem och sedan upp till tredje våningen i deras hus. Sen ska det målas. Hennes lilla dotter ska få välja färger (hon har gräslig smak) och sen ska Annika fylla det med pennor och papper, läppglans och plastverktyg.
Själv ska jag sitta och fundera på hur jag ska undvika grannen. Hon verkar extremt religiös och spelar tydligen en sån där liten keybord som man blåser i.
Hon odlar mycket blommor och verkar vara trevlig.
Men fy fan vad tråkig hon är.

Barfota på ett biblioteksgolv

Se på fan. Det är onsdag, dvs två dagar sedan jag skrev sist och jag skriver! Mest för att jag är ensam. Har svårt att skriva när någon tittar på. Och tänker inte på att man skulle kunna skriva när någon är nära. Imorse satt jag på toaletten och läste Bukowski, så pass länge att jag nästan höll på att bli försenad till mitt arbete. Jag läste bland annat novellen "Kvinna sökes" som jag tyckte om oerhört mycket. Jag la Bukowski på tvättmaskinen och tänkte att en novell per toalettbesök blir lagom.

Dagen har gått åt att försöka övertala mina splittrade arbetskamrater om att åka på loppis. Vi gick en promenad istället. Bland vitsippor och skräddare på vattenytan. Sedan läste jag listan i solen. Listan är en tidskrift vi får från Bibliotekstjänst varannan vecka, där alla nya böcker finns recenserade och att köpa för biblioteksutrustning. När man läser listan i solen känns det nästan som om man inte kan bli mycket mer bibliotekarie.

Sedan är jag glad, för jag ska få syssla mycket med layout i sommar. Allt som kommer upp på bibblans hemsida och som görs i samband med projekt och marknadsföring ska jag få utforma. Det känns tryggt att återvända till indesign på något sätt.

När kommer du hem nästa gång? Till maj, juni, juli? Kommer vi gå om varandra som vi alltid gör? Du är hemma när jag är hos Jutta i Sundsvall eller något liknande.

Här är lite bilder från min mapp på jobbdatorn som du kan få titta på. Skriv fort du med fina syster!

Den feministiska bakläxan i Tinas liv,

Hallonte skämmer mig. Jag fick berättat för mig att det är vad gravida kvinnor dricker för att få igång förlossningen, att det sen visade sig vara hallonbladste - och att jag inte är gravid, verkar inte ha fått mer fason på mitt sätt att tänka. Jag dricker, vid den här tiden ungefär, en kopp kamomillte med lite honung och mjölk. Det är runt två jag börjar bli rastlös och försöker stressa mig själv att bli sömnig. Och nästan varje natt går det en propp när jag sätter koppen i micron. Nästan varje natt bränner jag mig när jag försöker manövrera mig fram genom lägenheten, i mörkret, så tyst som möjligt på knarriga trägolv med en varm kopp i handen - allt för att inte väcka A.

Kännner lite att jag vill ge P en pungspark för att han går. Ickeval ensamhet är ju så jävla mycket mer inkräktande och svårsvald. Hade du varit den som gått så hade jag applåderat dig. Men nu känns det mest som om jag borde vara närmare. För att göra dig sällskap, eller kanske tvärt om.

Du borde skriva här oftare. Inte som en pik (nja), utan mer som en skrivläxa liksom. Tänker varje morgon att jag ska skriva framåt kvällen. Men jag vet inte heller hur man gör. Vad du än skriver så läser jag. Om du vill ha någon att skicka till, eller pressas av. Du kanske behöver Annie? En liten gapande, mager kvinna på din axel, i ditt öra.

Män, män, män. Jag är så trött på dem. Jag är verkligen det. Men jag är mansskadad. Som porrskadad, fast lite annorlunda. Om än inte mycket.
Jag sitter ju liksom där och läser Kellerman, blir irriterad över att han bara vill stoppa snoppen i regelrätt snygga kvinnor (läs: inte mig) och dricka sig full. Så tar det två sekunder innan jag inser att, ah, just det, det vill ju jag också; trots att jag inte är en man född pre. 1980.
Just nu är jag fjärilsflaxande förälskad i de där jävla sjuttiotalistsnubbarna. I Kellerman och Kalle Lind, Noel Fielding och Sigge Eklund.

Jag måste börja indoktrinera mig själv. Tänka på alla fantastiska likkönade varelser. Bli sådär frustrerad som jag var när jag var femton och alla mina förebilder var trötta fittstimmare. Fast med lite mer inspirerande idoler. Som Elfriede Jelinek, Kathy Griffin och Dolly. Eller det forna, men fantastiska, Tittyfuckers.

Vi är många

Jag har ett nytt favoritte. Med smak av hallon. Det dricker jag precis exakt nu. Det är mörkt. Katterna ligger på soffkanten och reagerar knappt på beröring. Jag är ensam. Och jag vill verkligen inte vara ensam, just ikväll. Jag satt i soffan och grät. Men han gick, ändå.

Jag har inte läst boken du nämnde i tidigare inlägget. Men jag lovar att jag ska. Jag lever för dina bok/serietips. Men jag vill inte be om dem, jag vill att de kommer från ingenstans. Idag gick jag upp mot klipporna och läste en bok om en rädd kvinna. Som är rädd för döden samtidigt som hon vill dö. Hon lever isolerad i sin lägenhet med sin man och tittar ut genom fönstret på sina grannar som vårstädar innegården. Hon vågar inte prata med människor. Men en dag frågar en man som heter Åge B. vad klockan är. Detta gör henne innerligt glad. Hon fick ge tiden till någon som behövde den.

Jag har funderat på att försöka skriva en bok igen. Kanske en barnbok, kanske en vemodig prosa för sorgsna människor. Jag vill skriva men jag tror inte att jag längre kan.

Jag funderar dessutom på din fråga. Om män. Och kan för tillfället inte komma på någon. Jag är inne i en period full av kvinnor, starka vackra kvinnor. Jag lyssnar som vanligt på Joni men ibland även på Judy Collins och då och då på Anna Järvinen. Och Annika Norlin såklart. Jag läser kvinnliga författare och föreställer mig kvinnliga huvudrollsinnehavare. Jag längtar efter dig, min burdusa kvinna, Jag längtar efter Karin med sprickor i hjärtat. Jag måste träffa Emmely nästan varje dag, annars börjar jag längta mig där med. Och min mormor kanske inte alltid minns vad jag heter men jag vet att hon nog tänker på mig. Kanske just nu. Klockan nio, när hon släcker sin lampa på sitt ålderdomshem. Jag funderar till och med på att brodera in "Hälfen av alla som finns är kvinns" på en duk och rama in. Så nej, tyvärr, ingen man, förutom han som lämnade mig för ensamheten, som hävdar att vi behöver vara ifrån varandra ibland, något som jag inte kan se eller förstå.

Nu har jag fyra alternativ; göra mig ytterligare en kopp hallonte till ledsam musik medan jag väntar på ditt svar, se filmen "Scott Pilgrim vs the world", rensa bland mina trasiga strumpbyxor eller läsa en deckare som utspelar sig i Istanbul. Vi får se vad det blir.

Kellerman, baby, Kellerman,

Jag börjar med dagen. Gårdagen. Det hände inte mycket. Jag vattnade min plantor, de flesta har tagit sig och växer bra. Jag måste snart plantera om några av örterna, ärtorna och tomaterna. Just nu är jag pank och kan inte köpa blomjord. Jag överväger att stjäla lite, men det känns som ett jävla sjå. Jag och Annika delar jordsäckarna, hon planterar med barnen, de vänder krukorna upp och ner. Sen slänger vi ner jorden i barnvagnen och rullar dem hem till mig. Jag ska städa balkongen. Försöka få den mysig. Men jag är lite tveksam till det. Det dammar från den asfalterade innegården och vi har bara udda, obekväma utemöbler att tillgå.

As bror och hans vän kom förbi, vi drack kaffe och gjorde fruktsallad med lite kanel. Sen såg vi filmen Hobo with a Shotgun. Jag tyckte om filmen. Det var mycket blod och roliga repliker. Jag begär inte mycket mer än så av en film med det namnet.

När jag besöker toaletten så läser jag alltid lite i en bok. Eftersom jag precis läst ut en Aktuell Rapport - som jag roades av - så valde jag en ny bok. Jag har alltid varit skeptisk till Rocky, men besatt av serier. Så jag gav efter. Det blev En serietecknares dagbok, av Martin Kellerman. Har du läst den?
Jag facineras av den något enormt, jag vet inte om det är just Kellerman i sig eller om det är den typen av män. En grav generalisering skulle innefatta män, sjuttiotalister, attraktiva (men inte för attraktiva), kreativa. Kanske även en smått snedvriden bild av kvinnor. Antingen ställer de dem på piedestal, eller är de besatta av kvantiteten.
Kellerman är nog så fängslande för mig eftersom han är Varje Kille jag träffat i Hela Mitt Liv. Från den första idioten som körde in ett finger i mig, till mannen som tog min oskuld, ett gamlat KK, killkompisar, bröder, engångsligg, A. Han är alla. och jag förstår det inte!
Jag läser Rocky, jubileumsalbumet, innan jag sover. Hela tiden med dagboken i bakhuvudet. Och jag är besatt. Jag måste säga det. Han är fantastisk. Fantastisk i sin medelmåttighet. Jag är kär. Kär på samma sätt som jag varit kär i Plura, eller du i Lundell. Jag har gått ner något i ålder.
Men let's face it, vi måste ju förnya oss någon gång.

Vem är mannen i ditt liv just nu?
Och nu menar jag inte P.

När jag vaknar ska jag skriva om dagen jag haft idag, och om boken jag läser när jag kissar.
Påminn mig om det. För just nu får jag inte fram några ord. Så påminn mig. Det är bara banaliteter, såklart. Men ändå.

Relevans

Jag saknar även jag. Allt för mycket. Och jag kan inte avgöra om det är bättre att sakna än att längta. Och var skillnaden ligger. Kan du förklara det för mig?

I sommar ska jag och P tågluffa genom Sverige. Jag kanske redan skrivit detta till dig men då tänker vi oss en rutt upp till Norrland och givetvis ett stopp i Sala. Vi ska besöka P's mormor Jutta. Hon är glömsk och mycket vacker. Med lite sameblod i sig dessutom. Jag ser fram emot detta. Jag ser även fram emot övre delarna av landet, andra landskap och vyer. Kanske en ny doft.

Mitt huvud fortsätter att snurra. Det är framtidsavgöranden. Planer som ska göras. Jobb som måste bli mina, ansökningar att skriva. Resor som planeras men kanske aldrig kommer tas (men denna gången, då ska det bli av). Pengatvivel. Sparande och snålande och huvudvärk. Denna oändliga huvudvärk. Och långa dagar, men numera ljusa. Inget mörker som sänker sig över biblioteket om kvällarna. Utan ljud av grus från ytterdörren, solhuden och jordgubbar. Och på kvällen, i köket, till vårt diskande, grälande och vårt ätande : din musik, dina skivor, som en mjuk kudde mot min rotlösa själ. Tack.

I miss you I'm pregnant,

Jag föll i något slags helgkoma igår. För oss är varje dag helg egentligen - men när den riktiga helgen kommer och våra vänner är lediga, det är acceptabelt beteende att ta några öl - då stirrar vi in i väggen.
Framåt kvällarna så ligger jag bredvid honom. Alltid med huvudetmot hans nyckelben och handen på hans håriga bröst (Hans bröstkorg är kanske det mest fantastiska som finns, jordens tryggaste plats.). Jag älskar att ligga så. För jag inser då, mer än någonsin, att det är där jag passar in. Sen när ha börjar gäspa kysser jag hans panna, hans tinningar, kinderna, nästippen och slutligen munnen. Sen kryper jag över till min sida av sängen och doftar lite av hans deodorant.

Mycket tid spenderar jag med att sakna. Jag saknar dig, jag saknar då, min familj, mina vänner, jag saknar att dricka mig full med Tove.
Nu blir du kanske stolt över mig; i veckan köpte jag fröer och såjord. Planterade tomatfrön, jordgubbar, chili, basilika, oregano, persilja och smultron. Jag vet inte om jag kommer få något av det att överleva. Jag har ingen kunskap eller ens någon form av förnuft kring hur växter bör skötas. Men jag hoppas.
När det töat klart ska jag få gräva upp lite rabarber från As mammas trädgård. Jag ska plantera dem i en stor kruka på balkongen. Jag ska så jävla mycket.

Nu håller jag på att plocka ihop en blandskiva till dig. Men får beslutsångest, lite prestationsångest också kanske. Jag vill liksom att den ska vagga dig till sömns, ge dig läslust, hålla dig sällskap när du bakar och skvala i bakgrunden då du och P knullar.
Som du förstår så är det inte lätt att få in alla komponenter som krävs. Men det är på gång och den kommer postas.

Jag önskar så att jag bara kunde sätta mig på ett tåg och åka ner till dig. Att jag kunde sova där på en madrass, dricka av ditt kaffe, röka lite på din balkong och försöka lära mig dricka rödvin.
Men det kommer dröja. Jag är så pank, så pank. Jag ska försöka omvandla mina tomma händer till kreativitet.

Det kommer bara leda till något ont

Jag är ensam idag. Och det är ovant tyst i hela lägenhet. Golvet är kallt. Listerna dammiga. Jag känner mig tjock och otillräcklig. Ramar in mitt ihopklistrade pussel. Lagar en middag för en person. Äter den. Sitter kvar och tittar på den gräddiga såsen som löser upp sig själv. Jag tänkte att en ensamdag blir bra, en ensamdag går fort. Jag som måste läsa boken om Julia Andersson, Ringer istället Karin, inget svar. Ringer till P, kommer till röstbrevlåda. Klappar katt, tänker att mörkret borde komma snart. Så man får gå och lägga sig någon jävla gång. Har onanerat två gånger, det värker i underlivet lite, det får nog räcka för idag. Försöker ladda hem en film. Misslyckas. Vattnar tomatplantan, tänker att jag nog dränker den, att rötterna möglar.

Igår drack jag vin. Rödvin. Jag har börjat dricka det nu. Jag klarar av rödvin numera. Jag satt på min kökssoffa och drack rödvin. Jag lyssnade på Graveyard. Jag väntade på Emmely. Jag drack rödvin ur ett whiskeyglas.

Och jag tänker på det här med söndagar. Vad de gör med oss. En lång vånda inför vardagen. Svagt kaffe och en gräddsås som spricker på tallriken. En grå jävla himmel och den här ensliga känslan i bröstet.

Jag lyssnar mycket på Säkerts senaste skiva. Tänker att jag borde se henne. Tänker lite på Norrland. Tänker att det är nära dig. Närmare dig än mig. Undrar vad du gör. Om du är arg på mig. Om du sover just nu eller är i allra högsta grad vaken. Om du ligger intill honom du kanske älskar mest av allt eller om du ligger alldeles själv. Om du är bakfull som jag och om du kanske kan skriva en rad ikväll. Jag skulle behöva en annan människas röst.

AaBbCc

såhär kommer jag se ut när jag är hos dig på jobbet, sitter och väntar på att du ska sluta.
Komplett med svampfrisyr. Atombombsfrisyr.

My Morning Jacket,

skulle vilja vara mer som du. Jag vill också ha blommor som intresserar mig. Plantera och få jord under naglarna. Men nu har vi här bara kastat fler och fler i soporna. Stora, burriga växter com stått i år och bara växt ur kruka efter kruka. De ligger nu på ett berg av skräp på någon återvinningscentral.
Du verkar ha ett så trivsamt liv. Jag vet att det är ett ord som indikerar att du har det tråkigt - men det är inte så jag menar. Jag menar att jag utifrån tittar in och ser något fint.
Just nu är jag besatt av floror. Jag bläddrar uppmärksammat i dem efter vackra växter. Blommor, grässorter och rötter. Jag försöker insupa det. För jag vill tatuera dem, ha dem på min hud. Så när jag ligger med huvudet på armen kan jag låtsas att jag vilar på en äng.

Det finns ett väldigt bra antikvariat här. Det ligger i en källare på gatan precis efter torget. Sådär långt ner att man lätt missar det. Jag och A brukar unna oss att gå dit ett par tre gånger i halvåret. Varje gång vi går ner i lokalen så blir vi kvar. Och vi spenderar pengar. Går därifrån med pappkassar fyllda. Jag har till och med börjat kasta ifrån mig jacka och väska, fatta en pall och förflytta mig från gång till gång.
Dit ska jag gå i veckan.

Jag förstår att vissa barn har svårt att tycka om dig. Jag var länge skeptisk, jag också. Men man vänjer sig.

Avklippta grenar och en kvällssol

Jag är mycket nöjd med din fantasibild av min och P's framtida avkomma. Det ska bli ett nöje att forma honom till just den man du vill att det ska bli av honom. Fast jag har svårt för pojkar, hur jag ska närma mig dem. Jag testar lite smått på skolbarnen och några har fattat tycke för mig, men ytterst få. Jag vill hellre ha en vild flicka. Och efter det en lugn pojke. Flickan ska ifrågasätta allting, och ha ständiga skrubbsår på armar och ben. Hon förhoppningsvis enbart vilja lyssna till berättelser skrivna av Stina eller Carin Wirsén.

Idag läser jag. Så här ser jag ut när jag läser:

Jag läser som sagt den horibla boken "En dag" av David Nicholls. Som tydligen ska bli någon slags romantisk komedi. Etta på bestsellerlistan i England osv osv. Jag satt i solen innan och läste, det var behagligt men nu har jag ont i halsen. Min mor och far var här innan med på besök. Vi åt något slags hopkok och mamma sa att engelska pelargonen var den svåraste pelargonen att sköta. Jag svor för mig själv. Men har redan nu planterat om och kapat grenar. Jag väntar på sticklingar som ska slå rot.

Utflyken igår resulterade i noll bilder. Vi körde förbi en loppis, åkte igenom ronneby och jag fick åka över min sturköbro. Körde omkring på diverse öar och såg isbitarna lossna och havet komma till.

Nymphalis urticae,

Det är ju inte mitt liv - inte egentligen. Jag vägrar tro att det är så jag finns och är. Jag är mest bara lugn och smått uttråkad.
Det händer inte ständigt saker. Det som sker är bara sånt som sker. Försöker hantera det.

För ett par dagar sen såg jag och A en fjäril på den snöiga kullerstensgatan. Inte en citronfjäril; inte vår. Det var en sån där mönstrad, med ögon och färger som egentligen inte borde finnas nu. Jag stannade och tittade på den, sa till A att det var fel. Såg fel ut. Men han hade inte riktigt sinnestämningen till att veta ut eller in.
Det var en vackerfjäril. Men liksom lamslagen och malplacerad, som chockad av kylan.
jag gick därifrån

Vad tycker du om den son Du, jag och P gjort? Om min påhittade gudson, om jag får ta mig friheten.

Ofullständig

Det du beskriver är, som du kanske förstår, så långt från min verklighet vi kan komma. I alla fall idag, när det nybryggda kaffet står rykande i kaffepressen på soffbordet. Katterna ligger bredvid mig i soffan och solen skiner in genom springan från fönstret. Vi ska på utflykt snart, och jag är glad. Men det känns jävligt bra att du berättar det där för mig. Jag vill ju veta, jag vill ju inte stå bredvid och tro att livet är så jävla lätt. Vilket jag i för sig erfarit att det verkligen inte är. Men jag fastnar lätt i min bubbla där jag jobbar, läser, hånglar, sover, planterar om en pelargon och någon lördag då och då tar en utflykt härifrån. Men egentligen är dina inlägg utflykter nog, och inte minst insikter. Du är så klok, Tina. Klok som, jag vet inte vad. Klok som att jag inte hittar ord.

Jag kanske skriver ikväll igen. Om fjärilen som nyss flög förbi på balkongen, eller om den där bron vi ska köra över idag. Om kuriosabutikerna. Eller om något helt annat.

Thank god for sending demons,

vår nära vän överdoserade idag. Hans flickvän ringde oss, skrikande. Han andas i alla fall, han andas, sa hon. Han hade ett anfall, han hade spasmer och tuggade fradga, sa hon.
När vi kom dit slängde hon sig gråtande mot mig. Jag gick in och satte mig bredvid honom på sängen. Han talade lite osammanhängande. Jag skällde på honom, kollade hans puls - var rädd att den gick i 180, det gjorde den nog.
De var pillrade båda två. Jag och A försökte att trassla ut vad det var de egentligen sa.
Jag ville ringa 112, ville att han skulle åka in och få i sig någon form av medicinskt kol. De vägrade. A satt mest och tröstade henne. Jag stod och skrek. Att de var oansvariga. Hon sa att de visste vad de behövde. Jag skrek argt att de bevisat att ingen av dem är i stånd att avgöra något sådant. Men hon fräste att det inte var min sak. Jag gick ut och satte mig i trapphuset. Hon skrek där inne.
Efter en stund gick jag upp igen, hennes äckliga jävla gråt ekade ändå våningar ner.

Jag satte mig bredvid honom. Smekte hans hand. Förklarade varför jag var arg. Han sluddrade fortfarande när jag tvingade i honom vätska. Jag ömsom klappade hans arm, ömsom kände efter den rusande pulsen.
Blev plötsligt klinisk. Kände över mage och bäcken om han var svullen. Frågade om han kände domningar. Om det värkte kring njurarna. Babblade om njur -och leversvikt.
Tvingade i honom mer vatten. Sa att jag tjatade för att jag älskade honom. Räknade upp symptom som gjorde att han skulle behöva ringa ambulansen trots allt.
När hon stannat upp i gråten och jag tvingat i honom vätska så åkte vi. Jag och A stormade genom porten och höll om varandra utanför huset. Mitt i tön, mitt i Sala.

.............

I en annan värld

Jag kan inte beskriva dig som mamma. Men jag kan gissa hur ditt barn skulle vara. Eller ert barn.
Det kommer vara en liten pojke. Med tjockt, ljust, rödbrunt hår. Oregerligt och vilt.
Han kommer vara bestämd. Aldrig acceptera att han inte får som han vill. Vifta med de små barnhänderna och dramatiskt kasta närmaste tingest i golvet. Men han kommer också oftast att ha rätt. Han kommer att vara intelligent, du kommer tvinga i honom kunskap. Och han törstar efter det. Han kommer kunna långa poem utantill som tonåring. Bara för att du ömt och tydligt läste dem för honom som liten.
Vid tioårsåldern någonstans kommer hans självklart söta barnansikte att förvandlas till en mans. Det kommer få hårda sorgsna drag som får honom att se ut som om han sett och vet för mycket. Men han är i själva verket inte nedstämd. Han är bara fylld av tankar. Fylld av oro angående andra barns främmande sätt. Snart kommer han växa på längden. Bli lång som P, fast med dina fräknar.
Både pojkar och flickor kommer att på håll tråna efter honom. Flickorna kommer att darra och känna hur det bildas en liten droppe svett i knäväcket när de ser på honom. Och han kommer ha ärvt din genans. Han blir röd från brösten och upp. Och de älskar det. Pojkarna tänker i hemlighet på att få dra fingrarna genom hans hår.
Men trots allt det så kommer han efter spritfyllda tonår alltid att komma hem och lägga huvudet i ditt knä, berätta om dagen, kvällen, natten.
Och du kommer stryka fjunen i hans nacke och läsa för honom precis som du gjorde när han var liten.

En timme tar en vecka här

Jag vet inte om jag berättat det här för dig, men på senare tid, har jag trivts i tanken av att ha ett litet barn. Med det barnet skulle jag handla könsneutrala kläder, gå promenader med. Ligga under varmt täcke i sängen med ett tiotal böcker. Jag skulle låta det vila på mitt bröst. Och döpa den till Livia, Ville eller kanske till och med Lisen. Med bruna ögon och kanske ett rödbrunt tjockt hår, med kinder som efter några år täcks av fräknar när solen tittar fram. Jag skulle läsa ramsor för den och mamma skulle vara glad, för hon har nog hela sitt liv längtat efter ett barnbarn. Och Peter skulle vara glad. För ibland tittar han på mig som om han vill sätta ett frö i mig. Som om han vill bli pappa till någon. Ha något som han kan ta hand om.

Och jag kommer nog bli en klok mamma. Som resonerar som så, att dagen får bli som den bli. Som bakar bröd och som inte säger till på skarpen utan som är mjuk Beskriv mig som mamma, jag har svårt att själv sätta ord på det hela.

Jag försöker läsa ut en bok, som jag ska vuxenbokprata om, den heter En dag och är inte alls bra. Men den är omtalad. Jävla jävla röster som sagt bra saker om den. Det ställer till det för mig.

Och tack för att jag fick se ditt bibliotek. Din lampa och dina bokberg. Ditt robusta skrivbord och udda tavelramar. Jag ska ge dig bilder även jag. Men ikväll får du musik.

Se det jag ser,

Det här är mitt rum. Det rum där jag får bestämma precis allt. Våra böcker är samlade och står spridda i hyllorna.
Men det är min plats, och jag vill att du ska se vad jag ser. För det var så länge sen.

Six O'clock News

Allt är tappat.
Jag har tappat läslusten, skrivlusten, livslusten, matlusten.
Musik spelas knappt, jag hänger inte med i filmerna jag ser, orkar inte laga mat. Köper kokböcker på kredit. Bläddrar och suckar djupt över hur avancerat allting är. Tar i från tårna och men allting slutar med att projektet läggs åt sidan. Förutom tvätten. Jag tvättar ständigt. Väldoftande tyger och enkla små knapptryckningar.

Det jag lägger energi på är mitt hår och min hud. Jag balsamerar och gör hårinpackningar. Låter det lufttorka och står där med lockar som jag inte längre känner igen mig själv i. Försöker, med skakig hand, klippa min lugg för att slippa blinka bort den ständigt. Sen lägger jag ansiktsmasker, rengör, skrubbar, smörjer in.
Om nätterna går jag upp och sätter mig framför min sminkspegel med förstorande spegling. Sen plockar jag hårstrån från mina ögonbryn. Lägger dem tillrätta, baddar med kylande krämer. Letar efter små orenheter i mina porer. Finner dem och försöker låta bli dem. Försöker låta bli att skrubba huden trasig, sårig och röd.

Oftast ligger jag bara här i sängen. Ibland går jag upp ser på mina fina saker. I mitt fina rum. Högarna av böcker som hamnat på mitt skrivbord efter bokrean.
Men som sagt, mest finns jag här. Jag ber ofta A att komma in till mig. Ber honom lägga sig på min rygg. Så ligger ha där, försöker balansera bort sin tyngd. Och jag lyfter upp nacken för att känna han skäggstubb mot kinden. Till slut blir andetagen för hämmade och han kliver av mig - trots att jag protesterar.
Det är en fattigmanskick.

Sorgenfri

Så fint att han formade din uppväxt någorlunda. Han målade av mig som ett lejon och gav i höstas, igår hittade jag en ram till den bilden som jag ska ha i min mormorshylla. Jag var i Malmö i lördags, hälsade på Karin och försökte tackla dagen. Bästa stunden var att sitta i ett stökigt rum, på golvet, med tänt ljus och lyssna på en skiva han brände till Karin en gång.

Och det var och kommer alltid att vara rogivande att åka tåg. Jag skrev en novell eller en kärlekssång. Jag lyssnade på Tallest man on earth och tittade ut över slitna fält, uppriven jord och sorglig horisont.

Idag firar jag och P två små men mycket betydelsefulla år tillsammans. Två stormiga år. Men stormar är bra. Då finns det alltid ett lugn att vila i efteråt. Nu skalar han potatis. Vi är tämligen okomplicerade. Inget tjafs. Bara en pelargon på bordet, virkade gardinomtag och potatis till maten. Två prips i kylen med. Det kan nog få vara mitt liv ett tag framöver.

Sommarsyster,

Jag kände honom aldrig. Men han var del av min uppväxt. Han var en kil i mitt barnsliga behov av att vara ensam, unik. Han präglade liksom åren då vi fann varandra. Som kedjereaktioner bildade av hans närvaro. Det är inget jag vill tala om, eller överhuvudtaget orda. Jag förstod att han var speciell.

Idag har varit en fin dag. Jag kan berätta om den för dig. För att du någon gång ska få höra det självklart vackra som faktiskt finns i mina veckor.
Min svägerska väckte mig efter alldeles för få timmars sömn. Någon timme senare hämtade hon upp mig. Vi körde till hamnen i Kalmar. Så strosade vi runt i en butik fylld spjälsängar, haklappar och bjällror. Vi tittade på barnvagnar. Jag förklarade att jag kunde en del. Att jag var van.
(För de små jag i Sala spenderar tid med, de har dragit mig in. Plötsligt bär jag overallklädda barn uppför hyreshustrappor. Håller dem i handen när vi går över gatan. Försöker hjälpa deras mamma att få några minuter för sig själv)
Min svägerska har ett litet, litet barn i magen. Jag ska bli faster igen. Där inne, i henne, finns en liten flicka eller pojke som jag redan älskar - bara för att jag älskar min bror så.

När vi sedan gick ut stod jag en stund och tittade på en av de ihopskrapade snöhögarna. Hur de droppande började smälta bort. Så såg jag gruset från gatan tränga fram ur det vita. Blev plötsligt skrämd. Förstod genast allting jag i skolan fått lära mig om inlandsisen och rullstensåsar.
Jag lämnade växthuseffekten att rinna ner i sundet.

Vi körde över ölandsbron. Jag såg ner på havet som lagt sig som nariga fjäll av is under oss.
På andra sidan fick jag kaffe och bokrea.

Sara, syster, sommarsyster, S, kom hem till mina föräldrar framåt kvällen. Vi pratade om det mesta. Vi rostade bröd och gjorde mönster av marmelad och sylt.
Sen gick vi in i badrummet. Under tiden S kissade borstade jag mitt hår och tappade upp ett bad. Sen satt vi där i skräddarställning. Skvätte vatten på varandra. Tömde ut det kalla och fyllde på det varma. Talade om just ingenting i samma badkar, i samma rum, i samma hus som femton år tidigare.
Vi tvättade varandras hår och gnuggade bort sminket med hjälp av tvål som luktade äpple och kanel. Och som slungade mig tillbaka till Funkabo.

Sedan låg vi i min säng tills S började få tunga ögonlock. Då höll vi om varandra kort och viskade godnatt. Plötsligt lågmälda i vårt tal.
Nu sover hon två våningar över mig. I gästrummet som mest bebotts av henne.
Och jag saknar henne redan.
På måndag är jag plötsligt 45 mil upp.
På tisdag är hon nästan lika många mil ner.
Och mitt emellan oss finns det här.

Ge och ta

Det har varit fyra mörka dagar. I söndagseftermiddag, efter en lång promenad och en fika med Emmely, kom jag tillbaka till lägenheten. Jag hade fått ett sms från Karin, och fick reda på att Patte gått bort. Jag kan egentligen inte säga att jag kände honom, inte så väl som jag borde gjort, inser jag idag. Han var en mycket fin människa. Med en sliten bil där det spelades Cornelis. Han skrev socialistiska låtar och hade en varm pappa full av tatueringsberättelser. Vi drack öl på Växjös bästa äng och han tog hand om min fina bästa vän, Karin. De var varandra, på ett sätt som Peter och jag kanske aldrig blir (men jag hoppas). Han gjorde ett märkbart intryck på mig. Han var äkta. Och jag har gråtit ena stunden, stirrat blint genom Karlskronanatten ena stunden och slutligen legat sömnlös. Jag har lyssnat på hans musik och skrivit, orden bara ramlar av mig och det känns skönt, det är förlösande. Jag kan nog bara skriva detta ikväll, jag är själv förvånad över hur jag känner över allt detta. Såklart beror det på min kärlek till Karin som är så otroligt stark. Så det var det här jag lyckades få ur mig. Några fattiga ord. Nästan så jag skäms. Skriv gärna något upplyftande, något vackert, det gör du alltid bäst.

Knot Comes Loose,

Det är fint med dagböcker. Jag tappar engagemanget redan efter ett par dagar. Kommer på mig själv med att skriva den mer för att andra ska läsa den - snarare än för mig själv. Jag hoppas att du fortsätter. Jag tror du gör det, under pressen att jag nu vet.
Min Farfar har skrivit dagbok i säker fyrtio år. Bara små minneranteckningar varje dag. Ibland om vädret, annars ofta saker i stil med "Firade Markus, 24 år gammal. Grattis!". Jag tror att hands dagböcker började längre och med mer ord. Men han har kokat ner dagboksskrivandet till en konst, min kära Farfar.

Jag har inte läst Högläsaren, jag har inte läst mycket alls på senaste. Jag har mest läst korsord eller någon av tidningarna jag prenumererar på. Jag försöker verkligen börja läsa igen, men jag har inte koncentrationen. Men nu åker jag ner och hälsar på hemma en vecka. Då tänkte jag ta tag i läsningen.
Funderade på att komma förbi dig. Men jag är så paniskt rädd för kräksjukan. Jag kan inte hantera att må illa, eller kräkningarna för den delen. Men om du kokar allt du äger och har. Byter sängkläder, diskar om dina glas och tallrikar - och vikigast av allt - är frisk. Så kanske jag stannar förbi dig. Eller om du på något sätt kan ta dig till Kalmar. Du kanske slutar tidigt någon dag?
Egentligen är det dumt att jag säger något. Eftersom jag nog inte kommer att ha råd.

I desperat ton skriker jag nu: "Karlstad är inte långt härifrån!".
För det vore så fint. Du får träffa A. Eller om du är för blyg så får du träffa bara mig. Vi har en gigantisk dubbelsäng och ibland när jag får besök så skickar jag honom till sina föräldrar för att få hans sovplats.
Det skulle bli hur mycket Merle som helst.
Och så jävla fint.

515 kilometer

Jag har börjat skriva dagbok. Roald Dahls dagbok närmare bestämt. Jag skriver cirka 4-5 rader varje kväll. Det räcker. Har ett tämligen innehållslöst liv och det lilla som händer, behöver inga större beskrivningar. Igår var jag hemma från jobbet, så även idag, den så kallade vinterkräksjukan har drabbat mig. Jag låg invirad i svettiga lakan, yrade alternativt kräktes. Det var ingen bra dag. Mot kvällningen såg vi "The reader", filmatiseringen av boken Högläsaren skriven av Bernhard Schlink. Har du läst den? Jag köpte den i pocket på erikshjälpen för något år sedan, men har inte kommit mig för att läsa den. Jag gillade verkligen historien, men filmen var långsam och nästan förstärkte mina kräkreflexer.

Idag mår jag bättre. Jag lyssnar till och med på musik. Kanske börjar läsa i Magnus Florins "Leendet". Planerar inför helgen. Vi ska slipa ner två möbler här hemma, en kökssoffa som ska målas i grått och ett teakbord med alltför många glasmärken och måla i svart. När detta är gjort kommer jag känna lugn inombords, det är så jag fungerar numera.

Jag planerar en vårresa till Karlstad, men inser hur svårt det kommer att bli. Inser därefter hur svårt det känns att ta sig till dig. Hur många timmar, byten och kronor som försvinner, men till slut hamnar jag ju hos dig. I ditt rus, upp-och-ner-vända dygn, bland dina böcker, Ola Magnell och Merle Haggard. Vaniljdoften från din byst. Jag vill, och jag tänker försöka. När ska du neråt?

Om helgen och vad som finns i mitt skafferi

Jag har gjort sjömansbiff. Vi åt den i andakt. Vispar ihop en traditionell pannacotta. Gör en surdegsbas, lägger den i en glasburk i skåpet ovanför kylskåpet. Väntar. Tittar i mitt spann, där det pyser om apelsiner, citroner, jäst, vatten och potatis. Och väntar. Jag rasslar med fröpåsarna, persilja, gräslök och tomater. Tänker på att i mars ska jag plantera, plasta in och bona om. Gräva upp smultronrötter och sätta i långa led längs balkongräcket. Bära upp stolar och bord och sätta mig på balkongen och dricka min första kopp kaffe någonsin, där. Det är sådant jag går och tänker på, om dagarna.

Vi var ute igår, på olika sorters pubar. Jag skakade hand med en militär. Han ville ligga med mig men vi enades om att diskutera kring saker och ting istället. Som varför man väljer att bli militär, när man exempelvis kan bli bibliotekarie.

Nu längtar jag till tisdagen. Då ska jag ta ledigt från jobbet. Gå runt i raggsockor hemma, läsa en bok och skriva ett mycket bättre blogginlägg till dig än detta.

Konfettiregn,

Det är tyst även här. Men det är ju också natt och småstad. Om jag sticker ut huvudet genom fönstret så ser jag rakt ner på stadens stora gågata. Den är inget att skryta med. Den är smal och knagglig men husen är gamla och vackra. Det här huset knakar. Det tycker jag om. I hörnen spricker färgen och fönstren sväller och torkar när huset sätter sig. Vänjer sig vid årstider och inneboende.
Jag upplever så mycket tystnad. A är vacker, och pratar. Ibland är han barnsligt entusiastisk; som när jag talade om att jag börjat skriva igen. Då tacklade han omkull mig på sängen och slickade mig lite lätt längs med nacken.
Det här är inget stressmoment för mig. Det är en fristad. Jag lovar.

Morberg pryder min fläkt över spisen. Han står där och begrundar mina matvanor och blickar mot sin spegelbild i fönstret. A har en vän som ser ut som Morberg. Fast tjugo kilo mindre och femton år yngre. Honom begrundade jag mycket då vi sågs.

Alkohol, denna alkohol. Jag vet inte. Vi var så full så ofta, så mycket, så jävla hetsigt. Vi halsade, öste, höll för näsan och klunkade. Jag söp fram och förbi min barndom, ungdom. Kallar man det blött? Är det så man säger?
Jag tycker inte om smaken längre. Jag har svårt att dricka. Det är ett projekt. Jag planerar och längtar. Sen sitter jag där och låter ölen bli avslagen.
Ví drack väl ändå inte för att vi tyckte om att vara fulla? Drack vi inte mest som en ursäkt för att göra det man inte får göra nykter? Knulla människor man inte får knulla, klä sig som man inte borde, kissa framför främlingar, dansa på borden.
Sånt är okej. Det var vår version av ett mandomsprov. Att du sen gjorde den tiden roligare, intimare, svettigare och rödare kan jag bara säga tack för.

Annie är din demon. Hon står liksom och petar dig på axeln. Får dig att vackla bakåt. Jag tänker på henne ibland. Jag undrar hur hon har det och om hon har samma minnen av oss, som vi har av henne. För vi minns ju henne. Vi minns allt. Men för henne var vi kanske bara två elever bland hundra.
Om du vill kan du ju skicka ett vykort och övertala henne att läsa den här bloggen. Det kanske vore bra. Så kan vi påminna henne om alla gånger du retats till tårar av henne eller M. Hur ditt ansikte hettade när ni stod och skrek åt varandra eller hur ni kunde sitta och inte låtsas om den andras existens. Hur jag och J satt och pratade i mun på varandra för att täcka upp er tystnad.
Ni var början på slutet. Och jag minns lektionerna och grälen med samma nostalgiska jävla känsla som jag får då jag lyssnar på Kent och minns hur jag hånglade under fallande, svart konfetti.
Bråka mer. Red ut. Gnäll. Prata. Jag vill uppleva er igen.

Ryggmärgsblues och vedervärdigheter

Jag vill inte att den här bloggen ska vara ett stressmoment för dig. Skriv när du har tid, inspiration och när du vill tala om något för mig. Jag har fått en ny stor och grå soffa. Eller köpt, för dyr peng. Majken och Alice ligger på soffhörnen och drömmer oavbrutet. Det stormar inte ikväll. Det är rent utav tyst utanför. Inte ens en bil, ett spädbarn. Inte någonting hörs.

Jag har tittat mycket på Morberg ikväll. Han hade en likadan docka som jag fått av dig. Jag tycker det är vackert, hur en man kan vara så självupptagen.

Jag känner inte alls något behov av att dricka alkohol längre. Jag skulle gärna vilja höra dina visdomsord kring detta fenomen. Har vi druckit upp vår tonårsdos? Ibland (ikväll) tänker jag så. Jag tycker om att vara närvarande, har jag kommit på. Har alltid tyckt om ordet närvaro, nu även sinnestillståndet. Jag kan inte ens se mig själv ta ett glas vin. Ändå ska jag göra det, på fredag. Då ska jag även försöka blogga, på efternatten. Hoppas att du ser fram emot detta löfte.

Kanske ska vi visa den här bloggen för Annie? Eller skulle hon inte bry sig? Skulle hon fortfarande tycka att jag är grå och blasé som valde att bli bibliotekarie och inte reporter på Östran? Skulle hon fortfarande avguda dig?

I don't believe you've met my baby,

Sala är ju bara Sala. Det är svårt att sätta någon stämpel på platsen eftersom den är så vanlig. Men det är inte tyst här. Folk pratar. Överallt och om allting, tycks det. Kön på konsum består av folk som gått i samma klass eller arbetar tillsammans. Det finns också en märklig man här. Som är Salaspecialist. Han är ofantligt tråkig. När jag började på folkhögskolan här så hade han en busstur där vi fick veta allt om Salas vattensystem. Jag minns inte mycket. Jag somnade och väcktes enkom vid fikapausen och vis avstigning. Turen var på tre timmar och jag vet varken mer eller mindre om sjöarna nu.
Det finns många original här, för det är ju det man så fint kallar dem. Många fallna hjältar, liksom. De som suttit inne eller gått igenom behandlingar. Många med drogproblem och många äldre människor som tar färdtjänsten till Systembolaget.
Jag tror du skulle gilla Sala.

Karlskrona säger mig inte mycket. Jag tänker på vatten - såklart. Jag såg Thåström spela där en gång när jag var 14-15. Så med Karlskrona kopplar jag mest en konsert där hjärtat tonårsrusade i trängsel och tryck från tusentals personer. Och att en man, den första Man jag kommit i närheten av, höll om mig och skapade en skyddszon.

Feberkoma har jag legat i, det har känts så i vilket fall. Som om en galning omfamnat mig i dagar. Graderna låg högt och jag funderade på att åka in till akuten Eller snarare; A funderade på om jag behövde åka in. För jag var upptagen med att antingen däcka med mat i munnen eller stå på höga stegar och skruva upp hyllor.
Det är min ursäkt för att inte ha skrivit här. Och jag hoppas den duger.

Tycker du om att vänner gifter sig, skaffar barn, finner sig själva i Indien? Jag vantrivs väldigt med det. Men samtidigt så känns det som om jag har tio år på mig innan jag ens behöver överväga att bli vuxen. A är 34, men känner sig inte äldre än 16 (ofta inte yngre än 84 heller).
Du kommer att vara vacker på bröllopet. Du klär i sådana sammanhang. Klär i vackra klänningar. Du är en sån som har trevligt.

Jag har hängt in alla mina klänningar. De är många nu. De är lite sorterade. När jag gjorde det tänkte jag på dig. P berättade att du hade bytt om minst tio gånger innan jag kom och hälsade på dig. Att du klädde upp dig för mig. Det var få jävla fint.
Jag skulle vilja att du kom hit, att du stod på en av våra pallar och sorterade böcker som de ska sorteras. Jag vill att du är min bibleotekarie.
Sen ska jag gå runt här och känna att allt är på sin plats. Bara för att de är där Du placerade dem.

I periferin

Ett knytnävesslag. Det har du nog sagt innan, jag känner igen det, och jag gillar det. Det är en bra defintion av hur jag vill vara.

Jag tänker mig inte Sala som en levande ort. Förlåt men i mitt huvud är Sala en stilla landsbygd där alla har stickat på sig och röker pipa (vilket är positiva saker enligt mig). I Sala pratar man knappt. Men man sneglar, på sin granne, på den man har framför sig och alla runt omkring. I Sala är man varken lycklig eller olycklig. Det levs och det frodas. Det äts och det dricks. Såklart läser man även ibland. Dricker skummad öl. Ler, knullar, sover. På samma sätt är Karlskrona kan man säga. Hur är din bild av Karlskrona som stad?

Ikväll värker min rygg. Jag har ätit sura plommon och skrivit brev. Tackat ja till ett bröllop i augusti. Mitt första bröllop någonsin. Jag är mycket spänd över detta. Hur kommer det att gå till? Jag har redan en bröllopspresent i tankarna. Och förhoppningsvis hittar jag en svårmodig klänning att bära. Så småningom. Det är Klara som ska gifta mig. Hon som också är röd, precis som jag. Hon som jag skrev erotik med. Hon jag drack litervis med öl med på ett hustak. Hon som lite grann försvann från mig under våren, sommaren och den förbannade hösten. 2010 var inte vårt år. Men hon finns kvar, i periferin. Du däremot, finns överallt. I orden, luften och i kaffekoppen. Där vilar du. Alltid nära mig.

Oh, babe, the bright lights of love will fade out, but you will remain my first heartbreak

I det här huset hör jag grannarna. Den förra lägenheten vittnade inte om liv någonstans ifrån trots att den omgavs av hundra likadana. Men här, här lyser butikernas skyltar, människor går hem eller flyr bort. Ljud, ljud, ljus. Och jag trivs. Jag är så hemma.

För några månader sen så läste jag mycket ungdomsböcker. De små tunna om den första kärleken (där det nästan alltid är någon som vill ta sitt liv). Jag sökte en speciell bok. En jag läste då jag var nio-tio år. Etsade sig fast. Jag minns inte namnet. Minns bara att det är en flicka som träffar en äldre kille, att hon är osäker över sig själv och sin kropp. Att henne bröst inte är stora nog. Och han säger att en handfull räcker. Men jag hittade den aldrig.
Bilden av dig sittande med en bok i knät och en massa barn kring dig - den är vacker. Jag hopps att du ofta har mönstrade klänningar och tjocka strumpbyxor. Och ditt röda hår utsläppt. För det är så jag tänker mig det.

En typisk lördagseftermiddag spenderas hemma. Jag har nog precis gått upp. Kanske har jag ätit frukost, slötittat lite på TV. Så har jag ignorerat röran kring mig lite mer än jag annars gör. För det är helg. Men jag ska skapa nya lördagseftermiddagar.
Jag ska ha varit uppe några timmar, druckit någon kopp kaffe. Unnar mig kanske en latte. Sen ska jag sätta på en platta och vika tvätten, dra fingrar över klänningstyger och trycka ansiktet i rent doftande lakan. Jag ska hoppa över duschen. För mitt hår är sådär nyvaket snyggt. Jag skiter i sminket. Sen tar jag en öl. En riktig öl. En dyr, mörk och mättande. Tar med den in i bokrummet och sätter mig och läser veckans skörd av studielitteratur.
Vad gör du?

Föresten; du är inte alls svag. Du vågar säga att du behöver uppmärksamhet. De flesta trånar och känner sig osynliga i det tysta. Du kniper inte käft. Och det är vad jag älskar och skyr med dig.
Du är som ett knytnävsslag. På det där bra sättet.

Inget bra för mig själv

Förlåt. När jag kommer hem om kvällarna är jag orkeslös. Kan inte tänka. Kan inte göra. Kan bara stirra blint mot tvn eller ligga inlindad i hud/täcke alt. hudtäcke. Ibland orkar jag inte ens klappa katterna ordentligt. Kanske är jag stressad. Eller så kan jag inte hantera vardagen. Men vår blogg är det finaste jag här, bland annat, det är den jag ser fram emot. Det är den jag startar och avslutar min dag med.

Nu doftar det nerbrunnet stearinljus i vardagsrummet. Några ovanför väsnas måttligt, pratar lagom högt och dricker antagligen lagom mycket.

Jag vill att du ska komma in till mig, helst någon kväll, när eleverna gått hem och hela skolan förvandlas till en öde kyrkogård. Då letar jag allra helt böcker till sagostund. Ibland lyssnar jag på en ljudbok samtidigt som jag pysslar. Ibland kommer någon rosig tant in, men helst skulle jag vilja att det var du. Idag läste jag om en gubbe som hade alldeles för långt skägg, så långt skägg att korvar, katter och bandspelare gömdes inuti det. Jag läste dessutom om en man som grät, han grät för att han inte visste vad han hette och för att han inte kunde cykla. Till slut fylldes hela huset så han var tvungen att ta sig ut genom skorstenen. Ibland tänker jag att jag borde skriva en barnbok. Barnbok eller erotik, det är hugget som stucket.

Det du sa till A om mig kändes så hela självklart. Det är klart vi alltid kommer ha varandra. Genom texter, sms, mail och de fåtal brev vi skickar till varandra. Ibland får jag lukta på din hud, dra i ditt klänningstyg och fylla ditt vinglas, de dagarna är såklart de bästa. Samtidigt behövde jag verkligen se det. Svart på vitt. Jag behöver all bekräftelse jag kan få. Jag är nog ganska svag.

Vad gör du lördagseftermiddagen? Har du gått en promenad? Druckit kaffe? Ligger du kvar i sängen? Hur luktar du?

Imorgon ska jag hjälpa min vän flytta, jobba en stund, klä om en fåtölj och baka för söndagen.

För såna som oss finns varken lugn eller ro, vi är brickor i ett spel det kallas för: Man över bord

Om det är en nystart vet jag inte. Det är nya golv att lära sig smyga över på natten. Hala fläckar på parketten att akta sig för. Kökshyllorna är höga och jag når knappt att ta ner en kaffemugg på morgonen.
Men kylen är fylld av öl och jag längtar efter sen vår. Och efter dig.

Jag vill sitta med dig och tro att jag är något jag inte är. Bli blankögd och svettig, fylleröda kinder, fyllerött hjärta.
Din balkong ser jag som en stående inbjudan. Se min på samma sätt. Den är riktad åt fel håll och man ser bara grannarna. Men solen når den stundtals och jag har stolar och en tärd, billig ljuskrona där ute.

Jag vill besöka dig på jobbet. Sitta en bit bort och bläddra i något magasin jag annars inte läser, blicka över kanten och se dig.
Vill se dig vara den du är vardagarna då jag inte ser dig. För dina helger kan jag. Det är antingen som mina är eller som de varit.
Är det P som ställt till det, är det du som - för det är du - är tjurskallig och svårtillfredställd? Hundra frågor snurrar. Går det över, läker det ut, reparerar ni eller sitter ni tysta och låtsas att ni inte saknar varandra? Knullar du honom, säger du godnatt på samma sätt som annars, sitter ni mitt emot varandra när ni äter?

En gång sa jag till A att du var helig. Att vad som än händer så kommer jag alltid att sitta fast vid dig. Jag vet inte vad jag menade exakt. Men jag vet att jag känner likadant nu. Dig får man inte röra. Inte rubba vår rutin. Vår sporadiska - men ömma - kontakt. Se men inte röra. Den är bara vår. Och trots de personer som försökt se in i den tvåsamheten, så har vi stått pall. De dög inte. De förstod inte jargongen eller vår ovilja/blygsamhet som hindrade den skrivna relationen att bli till en hudnära nykter dito.
Fast du är inpå mig. Tätt, tätt intill.

Som ett kliande svidande skavsår

Tina, som jag längtat efter dina ord, ditt svar. Jag blir någorlunda lycklig och nästan som en människa igen. Ville bara inleda med det.

Tänk att få ha det du har just nu. Något nystartat. En pappa som visar att han älskar dig. Tid. Osv. Jag sitter med min ständiga spänningshuvudvärk och nyfunna ångest och längtar efter bättre dagar. Jag längtar efter dig och våren, då vi borde sitta på min lilla balkong och se ut över havet och röka cigariller eller något annat pretentiöst. Då vill jag sitta uppe en hel natt med dig. Får jag det?

Det känns svårt att formulera sig. Men jag är enkelt uttryckt; ledsam. Såklart av en anledning, dock en smärre. Som jag förstorar och återgår till det minut efter minut. Trodde dagen skulle gå obemärkt förbi, men den har krupit fram. Jag har försökt att sysselsätta mig. Frigöra mig. Jag har städat undan på min arbetsplats, satt upp barns teckningar, fina citat, och samlat ihop böcker för bokprat. Och så, i en bokhylla, med bitter kaffesmak i gommen inser jag vad jag egentligen känner; det allt det här bottnar i. Tvivel.

Nu är vi inflyttade. Jag är slut. Går på sparlåga och socker. De gånger jag fått tillgång till dator, eller en stund ifred, har jag läst ditt veckogamla inlägg om och om igen. I bilen på väg mellan lägenheterna och i mörkret när jag inte kunnat sova. Men nu svarar jag.

Mina föräldrar och min ena bror kom upp hit med mina saker, de flyttkartonger som stått sen jag och J flyttade ifrån varandra. Möbler som redan inrett ett hem jag delat med någon annan. Min mamma hade packat ner allt och forslat upp det hit. Jag hittade gamla lappar och foton, negativ från när jag för första gången blev kär. Jag tryckte ner sakerna i sina askar och blev nästan arg på min mamma, gapade åt henne att hon skulle ta dem med sig tillbaka hem. Lägga dem i mitt flickrum och låta dem tillhöra dåtid.
När de sedan åkte hem kramade jag dem hej då. Sen gick jag in i köket och satte mig framför fönstret, såg när de packade in sina saker i bagageutrymmet på bilen. Pappa såg hela tiden på mig. Snurrade runt och vinkade varannat steg. Kastade slängkyssar och jag började gråta. En sån där stilla gråt som skavar inuti bröstet. Som gör ont på ett konkret sätt. Innanför revbenen, i hjärtat. Han insåg att jag grät, jag såg det på honom. När bilen sedan svängde runt hörnet följde jag dess spegling i grannfönstrets glas.

När jag läser om hur du har det nu undrar jag varför. Varför - självklart göra jag det - varför känner du så? Men jag tänker också att man gör det. Skyr sin partners närvaro ibland. Jag minns inte när jag gjorde det sist, men jag minns att jag gjort det. Du brukade berätta om hur du inte klarade av att se på T ibland. Minns du? Hur han irriterade dig med varje rörelse.

Du ska få min nya adress, givetvis. Men jag kanske glömmer, påminn mig snart igen. Det har varit så hektiskt Jag har låst in mig på taletten och dragit duschdraperiet om mig och sedan suttit där och läst. Bara för att få koppla bort den ständiga närvaron av människor och saker. När jag har bläddrat i böcker med en biblioteksstämpel har jag tänkt på dig. Känt att jag måste skriva, måste höra av mig, måste göra allt det där som förväntas av mig. Måste göra dig nöjd. För jag lever lite på känslan av att göra dig mätt.

En samling skavanker

Nu har jag väntat på dig i en vecka. Och jag förstår om det är mycket nu med flytt och allt omkring. Så jag skriver till dig. Dock ett sorgset söndagsbrev. Dagen började bra, vi gick en långpromenad längs hamnen vid Saltö, bestämde utflykter för sommaren, handlade sötbrödsjäst och städade upp här hemma. Sen gick något snett och det känns som om jag ska smulas sönder. Vi sitter i olika rum, för jag vill inte vara i samma rum som honom, samtidigt som jag vill det. Jag ligger i sängen, läser olika böcker, antecknar i ett nytt anteckningsblock, lyssnar på Junip på ipoden, gör mig otillgänglig. Vill inte se honom i ögonen. Och i mitt bröst svajar det. Jag går in på toaletten ibland, för där kan jag gråta i mörkret. Och jag vet egentligen att jag överdriver, känslostormar över ingenting men ibland kan jag inte rå för det. Det där melodramatiska osv.

Jag vill ha din nya adress. Så snälla ge mig den. För framtiden.

Jag har beställt dyrt tyg till en stol jag ärvt. Någon dag ska jag ordna detta. Jag ska även slipa en träbänk och måla den grå. Igår klippte jag sönder en lampa. Det här med hemmet är mitt nya intresse.

Try another city baby

Ensammåndagar. Jag sitter halvnaken i soffan. Nyonanerad. Hungrig. Väntar på svts nya sexupplysningsserie, animerad. Det börjar snart. Jag är lagom förväntansfull. Känner mig stressad och lite ledsen. Hopplös och oälskad. Aningslös.

I lördags bar jag din berlock. Jag somnade med den i min ensamhet. Somnade full av grogg och med kläder på i min mormors säng. Vaknade av hur kedjan skar mot halsen och att jag frös. Hörde P i det andra rummet. Minns svagt hur vi antagligen bråkat. Går ut och petar på honom. Han följer med mig in. Vi diskuterar inte ens skiten. Bara låter det rinna av ändå.

Jag lovar att ta en bild, men inte ikväll. Är alldeles för oinspirerad.

Imorgon ska jag börja om från början. Spärra mitt visakort. Ansöka om nytt körkort. Träna. Äta något. Skriva mycket bättre. Fota. Imorgon ska jag göra mitt yttersta för biblioteket. Jag ska le lite större. Och försöka läsa om en farbror med för stort skägg, så pass stort att en katt lyckas gömma sig där. Här har du något vackert förresten, den hjälpte mig skriva.

Duett

Jag kan knappt hålla ögonen öppna. För första gången på väldigt länge är jag så trött att jag kommer kunna somna utan sömntabletter. Ändå drar jag ut på att lägga mig. Jag planerar att försöka läsa, att lösa korsord och lyssna på några låtar. A snarkar här, det känns hemtrevligt och varmt. Nyss kröp jag intill honom, andades mot den tatuerade ryggen och kände hur sömnen spred sig i honom. Varje natt känns det lika fint att få se hur han somnar.

Imorgon ska jag skriva en hemtenta, flyttpacka och spela tv-spel. För jag är en modern kvinna. Jag är inte bara intellektuell och handlingskraftig, jag dyrka den nya tekniken också.

Jag hoppas att jag får se dig bära berlocken. Snart.
Kan du inte ta en bild? Jag vill se den hänga där.

Jakten på något gammalt

Idag fyller P år. Vi äter kött med whiskeysås till och jag har köpt min favoritöl. Andersson, på flaska. Vi sitter vid köksbordet och jag stänger av radion för det är skönt med tystnad när man äter. (Det är något som kommer med åldern, skulle jag tro.) Jag ser en av mina grannar, en tant i röd badrock stå över sina blommor. Hon studerar dem och märker inte hur jag på håll synar varenda avskavd kant på hennes tavelramar som hänger på väggen. Det är obehagligt bra insyn. P luktar gott, han gör små ljud ifrån sig när han äter och jag känner en kattsvans mot benet.

Ikväll har jag ingen huvudvärk. Det kanske är ölen, det goda humöret eller känslan av torsdag. Efteråt läser jag sagor för honom i sängen. Han agerar 4-åring och jag artikulerar och svävar ut. Det är historier om krokodiler. Oftast äter de upp barn eller bara vill äta upp barn, eller andra individer. Det är onda djur, men jag har märkt att barn är jävliga, och vill känna igen sig i andra jävlar.

(Jag fick ditt brev idag. Det första brevet som någonsin kommit till den här adressen. Jag sparade silkespappret och bär nu berlocken med stolthet. Det väger tungt mot bröstet och börjar kännas ett med huden. Från början var den kallt, hårt och klumpigt. Nu är den liten, mjuk, varm. Som den till slut blir. Tack syster.)

Tågen går,

Det är ett vackert ord, svårkysst. Jag tycker mycket om ordet vykort.
Vilken är världens bästa bok? Det var så länge sen jag njöt av att läsa. All påtvingad litteratur skaver lite. Hur bra böckerna än må vara så känns de ändå kvävande påträngande.
Jag bläddrade lite i Bingo Rimérs självbiografi, den skulle tillfredsställa min suktande nyfikenhet.

Man vänjar sig vid att vänner blir en lyxvara. En raritet.
Det går snabbare än man kan tro.
Nu har jag vänner till låns. De stannar här var jag än går, men de skulle inte följa med. Besök kommer någon gång i halvåret. Om inte jag åker och hälsar på. Jag är långt borta. Jag har insett det nu. Det är inte de andra som är på avstånd. Det är jag. Och jag vet, vet så väl, att jag är välkommen dag som natt hos så många. Men jag håller mig här. För bekväm för att åka. För fattig för att resa ofta. Kan sakna att bara kunna sätta mig på krogen utan att behöva fundera på vart hän jag går efteråt. Alltid en säng som välkomnar. Nu har jag min egen igen.
(Jag tänker ibland på vår fika. Tänker ofta på hur du beskrev min lukt.)

A och jag åkte till lägenheten idag. Bar upp de två första kassarna med saker. Mätte väggar och måttade amatöraktigt avstånd och dörrposter. Jag gick runt och störde mig på tapeter, lockades att måla, fast jag vet väldigt lite om spackling, rollers och tapetrivning.
Din present kom på posten idag. Jag ska slå in den så att den håller. Vira in den i silkespapper och adressera. Sen, sen får du den.
...och jag hoppas att den ska falla dig i smaken.

Svårkysst

Jag läser världens bästa bok just nu. Ska skriva mer om den i blygvinksbloggen men jag ville säga det till dig först. Den gör mig helt upprymd. I den finns ordet svårkysst som nog är mitt favoritord för tillfället. Vilket är ditt?

Nåväl, till kvällens följetång, vänskap och min mani över att alltid ha vänner omkring mig (vilket inte gått så bra under den här hösten). I gymnasiet strök jag omkring längs väggar och vrår i mediakorridoren, sneglade mot de fina men vågade inte riktigt hela vägen. Jag är så glad att jag valde text, för annars så hade antagligen du och jag aldrig fått för oss att stega bort mot Holmgrens café för en stel timmes fika. Jag tyckte det var lite konstigt att du hade klänning, trots att det regnade. De tre åren i Växjö var bra för mig. Där fann jag väl kanske min bästa vän i fyra olika personer, du fanns dessutom alltid där i bakgrunden. I Växjö var jag aldrig ensam, kanske är det därför jag saknar den staden så förbannat. Sedan kom Karlskrona. Och i och med det de tysta kvällarna, tu man hand med sig själv och någon slags löjlig självrannsakan. Jag höll/håller hårt i P, kanske lite väl hårt ibland. Jag tappar energin till att höra av mig. Låter en efter en falla bort. Och sedan kommer den natten man vill ringa någon, vem som helst av tidigare nämnda, för att höra någons röst, få något berättat för en som inte är ens egen historia. Och då låser sig allt.

Idag har jag ingenting att skriva om alls. Jag är trött. Jag sover och sover men tycks aldrig ha sovit nog. För mycket mardrömmar, för mycket kaffe och dålig mat.
Morgonen kom först 13.40. Jag åt rester från kvällen innan till frukost, hoppade över kaffet.
Min mage gör ont. Den skriker nog efter näring. Käken har gjort att jag inte kan äta som jag brukar. Ingen frukt, inga nötter, inga grönsaker. Mest bara mjuk mat, klibbig, äcklig mat.

Jag ser alltid så mycket fram mot dina inlägg. De gör min dag. Något att tänka på, något att fundera på.
En försenad julklapp kommer snart till dig. Jag har precis beställt den.
Du ska även på en lista på Magnell-låtar. Bara 10-12 stycken. Så att du kan lyssna in dig. Nya perspektiv är bra. Men jag kan trumfa.

Om våren

Vi funderar på att resa någonstans i vår, tidig sommar. Så länge vi är hemma till sensommaren, det är den absolut vackraste årstiden. Vi pratar om baltländerna, det lite förfallna, sovjetromantiska och gråa. Vi har även diskuterat eventuella tågluffar, mest för att det låter som dålig poesi. Egentligen vill jag nog till Amsterdam. Fast jag har ingen aning om varför. Jag är egentligen ingen som behöver resa. Jag är småstadstristessen. Jag är den som står i fönsterrutan och tittar ner på de töande gatorna och klagar, gäspar, drömmar men vägrar förverkliga. Men jag vill nog till Amsterdam. För att sedan kunna skriva att jag varit där.

Jag har aldrig riktigt gett mig in på Magnell. Han fanns med på en blandskiva du gav mig men låten liksom beblandades med de andra. Det finns dock en låt som jag hittat, lagt i någon lista, lyssnat på då och då och liksom börjat älska lite grann. Den tar hand om mig och jag kan skriva till den. Jag blir nog lycklig av den, trots att jag egentligen föredrar att känna mig likgiltig. Den heter Nya perspektiv. Vad tycker du om den?

Nästa gång ska jag skriva om hur mina vänner försvinner ifrån mig.