Det har gått alldeles för lång tid sen jag sist skrev, jag kan börja med att säga det. Men samtidigt så har jag inget att skriva. Eller kanske för mycket. Jag tror, håll i dig nu, att jag drabbats av en livskris utan dess like. Mina tankar och funderingar få inte rum i det här formatet, eller ens i mitt eget huvud. Jag vill inte heller att mina betraktelser ska vara för allmän åskådan - även om ingen annan än Du läser dem. Men de är mycket privata.

Sen du åkte har jag gjort mycket lite. En vän var här, den där vackra mannen som A är mycket nära. Efter det åkte jag till Stockholm för att umgås med en vän. Vi bodde i hennes kusins lägenhet. En etta på 27 kvadrat. Med köket i hallen och kristna ikoner och symboler strödda över varje yta. Jag har aldrig i mitt liv känt mig som en sämre person. Det är bra att veta att Gud är den enda som kan döma mig, även som ateist. Den där skammen över varje enskilt litet misstag jag begått. Den finns där likväl.

Nu sover jag mest. Försöker läsa lite, har börjat på en stickning men finner inte tålamodet. Jag sorterar lite gamla saker, men vet inte varför utan kastar dem i oordning i samma låda som jag från början tagit dem ur.
Men jag luktar gott, jag är ful i mun och nu ska jag gå och baka en Red velvet cake.