Det är ett vackert ord, svårkysst. Jag tycker mycket om ordet vykort.
Vilken är världens bästa bok? Det var så länge sen jag njöt av att läsa. All påtvingad litteratur skaver lite. Hur bra böckerna än må vara så känns de ändå kvävande påträngande.
Jag bläddrade lite i Bingo Rimérs självbiografi, den skulle tillfredsställa min suktande nyfikenhet.
Man vänjar sig vid att vänner blir en lyxvara. En raritet.
Det går snabbare än man kan tro.
Nu har jag vänner till låns. De stannar här var jag än går, men de skulle inte följa med. Besök kommer någon gång i halvåret. Om inte jag åker och hälsar på. Jag är långt borta. Jag har insett det nu. Det är inte de andra som är på avstånd. Det är jag. Och jag vet, vet så väl, att jag är välkommen dag som natt hos så många. Men jag håller mig här. För bekväm för att åka. För fattig för att resa ofta. Kan sakna att bara kunna sätta mig på krogen utan att behöva fundera på vart hän jag går efteråt. Alltid en säng som välkomnar. Nu har jag min egen igen.
(Jag tänker ibland på vår fika. Tänker ofta på hur du beskrev min lukt.)
A och jag åkte till lägenheten idag. Bar upp de två första kassarna med saker. Mätte väggar och måttade amatöraktigt avstånd och dörrposter. Jag gick runt och störde mig på tapeter, lockades att måla, fast jag vet väldigt lite om spackling, rollers och tapetrivning.
Din present kom på posten idag. Jag ska slå in den så att den håller. Vira in den i silkespapper och adressera. Sen, sen får du den.
...och jag hoppas att den ska falla dig i smaken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar