Jag läser världens bästa bok just nu. Ska skriva mer om den i blygvinksbloggen men jag ville säga det till dig först. Den gör mig helt upprymd. I den finns ordet svårkysst som nog är mitt favoritord för tillfället. Vilket är ditt?
Nåväl, till kvällens följetång, vänskap och min mani över att alltid ha vänner omkring mig (vilket inte gått så bra under den här hösten). I gymnasiet strök jag omkring längs väggar och vrår i mediakorridoren, sneglade mot de fina men vågade inte riktigt hela vägen. Jag är så glad att jag valde text, för annars så hade antagligen du och jag aldrig fått för oss att stega bort mot Holmgrens café för en stel timmes fika. Jag tyckte det var lite konstigt att du hade klänning, trots att det regnade. De tre åren i Växjö var bra för mig. Där fann jag väl kanske min bästa vän i fyra olika personer, du fanns dessutom alltid där i bakgrunden. I Växjö var jag aldrig ensam, kanske är det därför jag saknar den staden så förbannat. Sedan kom Karlskrona. Och i och med det de tysta kvällarna, tu man hand med sig själv och någon slags löjlig självrannsakan. Jag höll/håller hårt i P, kanske lite väl hårt ibland. Jag tappar energin till att höra av mig. Låter en efter en falla bort. Och sedan kommer den natten man vill ringa någon, vem som helst av tidigare nämnda, för att höra någons röst, få något berättat för en som inte är ens egen historia. Och då låser sig allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar