Det är ju inte mitt liv - inte egentligen. Jag vägrar tro att det är så jag finns och är. Jag är mest bara lugn och smått uttråkad.
Det händer inte ständigt saker. Det som sker är bara sånt som sker. Försöker hantera det.
För ett par dagar sen såg jag och A en fjäril på den snöiga kullerstensgatan. Inte en citronfjäril; inte vår. Det var en sån där mönstrad, med ögon och färger som egentligen inte borde finnas nu. Jag stannade och tittade på den, sa till A att det var fel. Såg fel ut. Men han hade inte riktigt sinnestämningen till att veta ut eller in.
Det var en vackerfjäril. Men liksom lamslagen och malplacerad, som chockad av kylan.
jag gick därifrån
Vad tycker du om den son Du, jag och P gjort? Om min påhittade gudson, om jag får ta mig friheten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar