Om det är en nystart vet jag inte. Det är nya golv att lära sig smyga över på natten. Hala fläckar på parketten att akta sig för. Kökshyllorna är höga och jag når knappt att ta ner en kaffemugg på morgonen.
Men kylen är fylld av öl och jag längtar efter sen vår. Och efter dig.
Jag vill sitta med dig och tro att jag är något jag inte är. Bli blankögd och svettig, fylleröda kinder, fyllerött hjärta.
Din balkong ser jag som en stående inbjudan. Se min på samma sätt. Den är riktad åt fel håll och man ser bara grannarna. Men solen når den stundtals och jag har stolar och en tärd, billig ljuskrona där ute.
Jag vill besöka dig på jobbet. Sitta en bit bort och bläddra i något magasin jag annars inte läser, blicka över kanten och se dig.
Vill se dig vara den du är vardagarna då jag inte ser dig. För dina helger kan jag. Det är antingen som mina är eller som de varit.
Är det P som ställt till det, är det du som - för det är du - är tjurskallig och svårtillfredställd? Hundra frågor snurrar. Går det över, läker det ut, reparerar ni eller sitter ni tysta och låtsas att ni inte saknar varandra? Knullar du honom, säger du godnatt på samma sätt som annars, sitter ni mitt emot varandra när ni äter?
En gång sa jag till A att du var helig. Att vad som än händer så kommer jag alltid att sitta fast vid dig. Jag vet inte vad jag menade exakt. Men jag vet att jag känner likadant nu. Dig får man inte röra. Inte rubba vår rutin. Vår sporadiska - men ömma - kontakt. Se men inte röra. Den är bara vår. Och trots de personer som försökt se in i den tvåsamheten, så har vi stått pall. De dög inte. De förstod inte jargongen eller vår ovilja/blygsamhet som hindrade den skrivna relationen att bli till en hudnära nykter dito.
Fast du är inpå mig. Tätt, tätt intill.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar