I det här huset hör jag grannarna. Den förra lägenheten vittnade inte om liv någonstans ifrån trots att den omgavs av hundra likadana. Men här, här lyser butikernas skyltar, människor går hem eller flyr bort. Ljud, ljud, ljus. Och jag trivs. Jag är så hemma.
För några månader sen så läste jag mycket ungdomsböcker. De små tunna om den första kärleken (där det nästan alltid är någon som vill ta sitt liv). Jag sökte en speciell bok. En jag läste då jag var nio-tio år. Etsade sig fast. Jag minns inte namnet. Minns bara att det är en flicka som träffar en äldre kille, att hon är osäker över sig själv och sin kropp. Att henne bröst inte är stora nog. Och han säger att en handfull räcker. Men jag hittade den aldrig.
Bilden av dig sittande med en bok i knät och en massa barn kring dig - den är vacker. Jag hopps att du ofta har mönstrade klänningar och tjocka strumpbyxor. Och ditt röda hår utsläppt. För det är så jag tänker mig det.
En typisk lördagseftermiddag spenderas hemma. Jag har nog precis gått upp. Kanske har jag ätit frukost, slötittat lite på TV. Så har jag ignorerat röran kring mig lite mer än jag annars gör. För det är helg. Men jag ska skapa nya lördagseftermiddagar.
Jag ska ha varit uppe några timmar, druckit någon kopp kaffe. Unnar mig kanske en latte. Sen ska jag sätta på en platta och vika tvätten, dra fingrar över klänningstyger och trycka ansiktet i rent doftande lakan. Jag ska hoppa över duschen. För mitt hår är sådär nyvaket snyggt. Jag skiter i sminket. Sen tar jag en öl. En riktig öl. En dyr, mörk och mättande. Tar med den in i bokrummet och sätter mig och läser veckans skörd av studielitteratur.
Vad gör du?
Föresten; du är inte alls svag. Du vågar säga att du behöver uppmärksamhet. De flesta trånar och känner sig osynliga i det tysta. Du kniper inte käft. Och det är vad jag älskar och skyr med dig.
Du är som ett knytnävsslag. På det där bra sättet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar