Hallonte skämmer mig. Jag fick berättat för mig att det är vad gravida kvinnor dricker för att få igång förlossningen, att det sen visade sig vara hallonbladste - och att jag inte är gravid, verkar inte ha fått mer fason på mitt sätt att tänka. Jag dricker, vid den här tiden ungefär, en kopp kamomillte med lite honung och mjölk. Det är runt två jag börjar bli rastlös och försöker stressa mig själv att bli sömnig. Och nästan varje natt går det en propp när jag sätter koppen i micron. Nästan varje natt bränner jag mig när jag försöker manövrera mig fram genom lägenheten, i mörkret, så tyst som möjligt på knarriga trägolv med en varm kopp i handen - allt för att inte väcka A.
Kännner lite att jag vill ge P en pungspark för att han går. Ickeval ensamhet är ju så jävla mycket mer inkräktande och svårsvald. Hade du varit den som gått så hade jag applåderat dig. Men nu känns det mest som om jag borde vara närmare. För att göra dig sällskap, eller kanske tvärt om.
Du borde skriva här oftare. Inte som en pik (nja), utan mer som en skrivläxa liksom. Tänker varje morgon att jag ska skriva framåt kvällen. Men jag vet inte heller hur man gör. Vad du än skriver så läser jag. Om du vill ha någon att skicka till, eller pressas av. Du kanske behöver Annie? En liten gapande, mager kvinna på din axel, i ditt öra.
Män, män, män. Jag är så trött på dem. Jag är verkligen det. Men jag är mansskadad. Som porrskadad, fast lite annorlunda. Om än inte mycket.
Jag sitter ju liksom där och läser Kellerman, blir irriterad över att han bara vill stoppa snoppen i regelrätt snygga kvinnor (läs: inte mig) och dricka sig full. Så tar det två sekunder innan jag inser att, ah, just det, det vill ju jag också; trots att jag inte är en man född pre. 1980.
Just nu är jag fjärilsflaxande förälskad i de där jävla sjuttiotalistsnubbarna. I Kellerman och Kalle Lind, Noel Fielding och Sigge Eklund.
Jag måste börja indoktrinera mig själv. Tänka på alla fantastiska likkönade varelser. Bli sådär frustrerad som jag var när jag var femton och alla mina förebilder var trötta fittstimmare. Fast med lite mer inspirerande idoler. Som Elfriede Jelinek, Kathy Griffin och Dolly. Eller det forna, men fantastiska, Tittyfuckers.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar