Jag fick ett sms av dig häromnatten. Jag har försökt tyda det. Det har varit svårt. Jag vill berätta för dig. Om allt du vill veta. Samtidigt som jag inte vet vad jag ska berätta. Allt flyter samman. Dagarna på balkongen. Timmarna i vattnet. Bilturerna, husen vi vill åt, letan, ängslan, lyckan.
Häromkvällen grät jag, kraftigt. Jag grät och jag plågades. Jag beskyllde mig själv. Och Peter tröstade. Han tröstar så bra. Sedan la vi oss och glömde allting. Jag grät för gammalt skit. Jag grät och såg på Citizen kane, min bästa film. Alla tårarna, och så Rosebud. Och Växjö-minnen. Filmvetenskapen, människorna där, som finns och inte finns. Sådant man inte trodde var viktigt, blir viktigt, på de mest konstiga tillfällena i livet.
Och så vill jag ha en båt. Jag drömmer att jag kör båt. Genom skärgården. Och det känns så befriande. Jag är lycklig när jag vaknar. Det känns i kroppen.
Jag älskar dig. Jag ska se Ola Magnell den 14 juli. Han ska spela på bibliotekets bakgård. Min bakgård. Där jag har utsikt över när jag sitter vid min nya arbetsplats, vid min alldeles egna dator och skrivbord. Där jag ibland dricker kaffe i skuggan numera. Jag ska se han. För dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar