Nästäppa

Du har nog rätt. Eller ja, du har rätt. Sorg är nog som något slags jävla jetbränsle på så vis. Att vara tillfreds är nog nästan värst.
En gång satt jag i ett väntrum och lyssnade på lokalradion. Någon poet talade om sitt skrivande. Sin inspiration och motivation. Och han sa att att hans första, och, enda, inspiration varit hans första riktiga förälskelse, eller snarare dess slut. Vad han än skrev om så bottnade allting i den hjärtesorg han upplevt som artonåring. Av hans röst att döma lät han äldre. Sjuttioårsåldern skulle jag gissa. Och jag tänkte att det var så jävla sorgligt. Enfaldigt. Men jag tror att det är sant.
Läste nyss igenom massa brev och texter som kommit till när jag varit som mest förtvivlad. De var inte bra - men de skrevs ju. Och det är mer än vad som sker just nu.

A och jag är alltid panka. Och när jag säger pank så menar jag pank. De sista dagarna innan vi får pengar pantar vi burkar, bjuder in oss på middag hos A's föräldrar, lånar några hundralappar till toalettpapper och mjölk. Idag har vi gjort storkok, två olika sorter, vi förbereder oss på fattigdomen. Elva middag finns nu i frysen. Här i stan finns det mycket roliga loppisställen. Förra veckan köpte jag ett bord till balkongen för några tior. Veckan innan det, en byrå i toppskick för en hundring. Så du ska få se på billig skit. Vi ska hitta fin billig skit.