vår nära vän överdoserade idag. Hans flickvän ringde oss, skrikande. Han andas i alla fall, han andas, sa hon. Han hade ett anfall, han hade spasmer och tuggade fradga, sa hon.
När vi kom dit slängde hon sig gråtande mot mig. Jag gick in och satte mig bredvid honom på sängen. Han talade lite osammanhängande. Jag skällde på honom, kollade hans puls - var rädd att den gick i 180, det gjorde den nog.
De var pillrade båda två. Jag och A försökte att trassla ut vad det var de egentligen sa.
Jag ville ringa 112, ville att han skulle åka in och få i sig någon form av medicinskt kol. De vägrade. A satt mest och tröstade henne. Jag stod och skrek. Att de var oansvariga. Hon sa att de visste vad de behövde. Jag skrek argt att de bevisat att ingen av dem är i stånd att avgöra något sådant. Men hon fräste att det inte var min sak. Jag gick ut och satte mig i trapphuset. Hon skrek där inne.
Efter en stund gick jag upp igen, hennes äckliga jävla gråt ekade ändå våningar ner.
Jag satte mig bredvid honom. Smekte hans hand. Förklarade varför jag var arg. Han sluddrade fortfarande när jag tvingade i honom vätska. Jag ömsom klappade hans arm, ömsom kände efter den rusande pulsen.
Blev plötsligt klinisk. Kände över mage och bäcken om han var svullen. Frågade om han kände domningar. Om det värkte kring njurarna. Babblade om njur -och leversvikt.
Tvingade i honom mer vatten. Sa att jag tjatade för att jag älskade honom. Räknade upp symptom som gjorde att han skulle behöva ringa ambulansen trots allt.
När hon stannat upp i gråten och jag tvingat i honom vätska så åkte vi. Jag och A stormade genom porten och höll om varandra utanför huset. Mitt i tön, mitt i Sala.
.............
I en annan värld
Jag kan inte beskriva dig som mamma. Men jag kan gissa hur ditt barn skulle vara. Eller ert barn.
Det kommer vara en liten pojke. Med tjockt, ljust, rödbrunt hår. Oregerligt och vilt.
Han kommer vara bestämd. Aldrig acceptera att han inte får som han vill. Vifta med de små barnhänderna och dramatiskt kasta närmaste tingest i golvet. Men han kommer också oftast att ha rätt. Han kommer att vara intelligent, du kommer tvinga i honom kunskap. Och han törstar efter det. Han kommer kunna långa poem utantill som tonåring. Bara för att du ömt och tydligt läste dem för honom som liten.
Vid tioårsåldern någonstans kommer hans självklart söta barnansikte att förvandlas till en mans. Det kommer få hårda sorgsna drag som får honom att se ut som om han sett och vet för mycket. Men han är i själva verket inte nedstämd. Han är bara fylld av tankar. Fylld av oro angående andra barns främmande sätt. Snart kommer han växa på längden. Bli lång som P, fast med dina fräknar.
Både pojkar och flickor kommer att på håll tråna efter honom. Flickorna kommer att darra och känna hur det bildas en liten droppe svett i knäväcket när de ser på honom. Och han kommer ha ärvt din genans. Han blir röd från brösten och upp. Och de älskar det. Pojkarna tänker i hemlighet på att få dra fingrarna genom hans hår.
Men trots allt det så kommer han efter spritfyllda tonår alltid att komma hem och lägga huvudet i ditt knä, berätta om dagen, kvällen, natten.
Och du kommer stryka fjunen i hans nacke och läsa för honom precis som du gjorde när han var liten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar