Det är fint med dagböcker. Jag tappar engagemanget redan efter ett par dagar. Kommer på mig själv med att skriva den mer för att andra ska läsa den - snarare än för mig själv. Jag hoppas att du fortsätter. Jag tror du gör det, under pressen att jag nu vet.
Min Farfar har skrivit dagbok i säker fyrtio år. Bara små minneranteckningar varje dag. Ibland om vädret, annars ofta saker i stil med "Firade Markus, 24 år gammal. Grattis!". Jag tror att hands dagböcker började längre och med mer ord. Men han har kokat ner dagboksskrivandet till en konst, min kära Farfar.
Jag har inte läst Högläsaren, jag har inte läst mycket alls på senaste. Jag har mest läst korsord eller någon av tidningarna jag prenumererar på. Jag försöker verkligen börja läsa igen, men jag har inte koncentrationen. Men nu åker jag ner och hälsar på hemma en vecka. Då tänkte jag ta tag i läsningen.
Funderade på att komma förbi dig. Men jag är så paniskt rädd för kräksjukan. Jag kan inte hantera att må illa, eller kräkningarna för den delen. Men om du kokar allt du äger och har. Byter sängkläder, diskar om dina glas och tallrikar - och vikigast av allt - är frisk. Så kanske jag stannar förbi dig. Eller om du på något sätt kan ta dig till Kalmar. Du kanske slutar tidigt någon dag?
Egentligen är det dumt att jag säger något. Eftersom jag nog inte kommer att ha råd.
I desperat ton skriker jag nu: "Karlstad är inte långt härifrån!".
För det vore så fint. Du får träffa A. Eller om du är för blyg så får du träffa bara mig. Vi har en gigantisk dubbelsäng och ibland när jag får besök så skickar jag honom till sina föräldrar för att få hans sovplats.
Det skulle bli hur mycket Merle som helst.
Och så jävla fint.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar