Konfettiregn,

Det är tyst även här. Men det är ju också natt och småstad. Om jag sticker ut huvudet genom fönstret så ser jag rakt ner på stadens stora gågata. Den är inget att skryta med. Den är smal och knagglig men husen är gamla och vackra. Det här huset knakar. Det tycker jag om. I hörnen spricker färgen och fönstren sväller och torkar när huset sätter sig. Vänjer sig vid årstider och inneboende.
Jag upplever så mycket tystnad. A är vacker, och pratar. Ibland är han barnsligt entusiastisk; som när jag talade om att jag börjat skriva igen. Då tacklade han omkull mig på sängen och slickade mig lite lätt längs med nacken.
Det här är inget stressmoment för mig. Det är en fristad. Jag lovar.

Morberg pryder min fläkt över spisen. Han står där och begrundar mina matvanor och blickar mot sin spegelbild i fönstret. A har en vän som ser ut som Morberg. Fast tjugo kilo mindre och femton år yngre. Honom begrundade jag mycket då vi sågs.

Alkohol, denna alkohol. Jag vet inte. Vi var så full så ofta, så mycket, så jävla hetsigt. Vi halsade, öste, höll för näsan och klunkade. Jag söp fram och förbi min barndom, ungdom. Kallar man det blött? Är det så man säger?
Jag tycker inte om smaken längre. Jag har svårt att dricka. Det är ett projekt. Jag planerar och längtar. Sen sitter jag där och låter ölen bli avslagen.
Ví drack väl ändå inte för att vi tyckte om att vara fulla? Drack vi inte mest som en ursäkt för att göra det man inte får göra nykter? Knulla människor man inte får knulla, klä sig som man inte borde, kissa framför främlingar, dansa på borden.
Sånt är okej. Det var vår version av ett mandomsprov. Att du sen gjorde den tiden roligare, intimare, svettigare och rödare kan jag bara säga tack för.

Annie är din demon. Hon står liksom och petar dig på axeln. Får dig att vackla bakåt. Jag tänker på henne ibland. Jag undrar hur hon har det och om hon har samma minnen av oss, som vi har av henne. För vi minns ju henne. Vi minns allt. Men för henne var vi kanske bara två elever bland hundra.
Om du vill kan du ju skicka ett vykort och övertala henne att läsa den här bloggen. Det kanske vore bra. Så kan vi påminna henne om alla gånger du retats till tårar av henne eller M. Hur ditt ansikte hettade när ni stod och skrek åt varandra eller hur ni kunde sitta och inte låtsas om den andras existens. Hur jag och J satt och pratade i mun på varandra för att täcka upp er tystnad.
Ni var början på slutet. Och jag minns lektionerna och grälen med samma nostalgiska jävla känsla som jag får då jag lyssnar på Kent och minns hur jag hånglade under fallande, svart konfetti.
Bråka mer. Red ut. Gnäll. Prata. Jag vill uppleva er igen.