Ge och ta

Det har varit fyra mörka dagar. I söndagseftermiddag, efter en lång promenad och en fika med Emmely, kom jag tillbaka till lägenheten. Jag hade fått ett sms från Karin, och fick reda på att Patte gått bort. Jag kan egentligen inte säga att jag kände honom, inte så väl som jag borde gjort, inser jag idag. Han var en mycket fin människa. Med en sliten bil där det spelades Cornelis. Han skrev socialistiska låtar och hade en varm pappa full av tatueringsberättelser. Vi drack öl på Växjös bästa äng och han tog hand om min fina bästa vän, Karin. De var varandra, på ett sätt som Peter och jag kanske aldrig blir (men jag hoppas). Han gjorde ett märkbart intryck på mig. Han var äkta. Och jag har gråtit ena stunden, stirrat blint genom Karlskronanatten ena stunden och slutligen legat sömnlös. Jag har lyssnat på hans musik och skrivit, orden bara ramlar av mig och det känns skönt, det är förlösande. Jag kan nog bara skriva detta ikväll, jag är själv förvånad över hur jag känner över allt detta. Såklart beror det på min kärlek till Karin som är så otroligt stark. Så det var det här jag lyckades få ur mig. Några fattiga ord. Nästan så jag skäms. Skriv gärna något upplyftande, något vackert, det gör du alltid bäst.