Tina, som jag längtat efter dina ord, ditt svar. Jag blir någorlunda lycklig och nästan som en människa igen. Ville bara inleda med det.
Tänk att få ha det du har just nu. Något nystartat. En pappa som visar att han älskar dig. Tid. Osv. Jag sitter med min ständiga spänningshuvudvärk och nyfunna ångest och längtar efter bättre dagar. Jag längtar efter dig och våren, då vi borde sitta på min lilla balkong och se ut över havet och röka cigariller eller något annat pretentiöst. Då vill jag sitta uppe en hel natt med dig. Får jag det?
Det känns svårt att formulera sig. Men jag är enkelt uttryckt; ledsam. Såklart av en anledning, dock en smärre. Som jag förstorar och återgår till det minut efter minut. Trodde dagen skulle gå obemärkt förbi, men den har krupit fram. Jag har försökt att sysselsätta mig. Frigöra mig. Jag har städat undan på min arbetsplats, satt upp barns teckningar, fina citat, och samlat ihop böcker för bokprat. Och så, i en bokhylla, med bitter kaffesmak i gommen inser jag vad jag egentligen känner; det allt det här bottnar i. Tvivel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar