jag flyttar om några dagar. Jag antar att du själv är mitt i ditt.
En stor lägenhet med få rum och en granne vars största problem är att hon ibland går överstyr med sina planteringar och fyller innergården med krukor. Förhoppningsvis blir även jag sådan en dag. Aningen för nyfiken. Jag tror att det är därför hon sprider ut sig. Hon låter liksom blommorna närma sig grannar och husväggar.
Kanske är hon så ensam.
Jag kan tänka mig att du och jag, för innerst inne är vi trots allt lika, i åttioårsåldern själva kommer att stå ensamma i fönstret och betrakta våra växter. Betrakta våra jordiga nagelband och svarta sorgekanter.
Fast du kommer nog stå där med en gin.
Jag har ett rum som kommer fyllas från golv till tak av böcker. Jag vet inte om en enda är av Kerstin Thorvall. Hon har aldrig riktigt fastnat. Jag har mest tyckt att hennes titlar varit vackra; men inte vågat mig längre.
Nu ska jag överväga att köpa en bok och ställa i hyllan enkom för att göra dig sällskap. Jag minns alla mina älskare och hur de brukade ta på mig är nog rätt. Ser framför mig hur den tar plats bredvid de andra ryggarna.
Nu ska jag berätta något för dig, som du önskade.
Jag minns inte alls alla mina älskare och hur de brukade ta på mig. Inte alls. Jag är helt och hållet tom. Mina upplevelser tycks raderade. För någon dag sedan reflekterade jag över just detta. Jag får ibland upp minnesbilder, som blixtrande huvudvärk, där jag ser mig själv och den jag knullat som i ett fågelperspektiv (måhända eftersom jag inte vill se mig själv underifrån). Men jag minns inte känslan. Förnimmer inte nävarna, inte ens fingertopparna som lämnat märken. Värmen från en sats bränner till ibland, men annars - tomt.
Är det märkligt? Minns du?
Jag har alltid trott mig minnas. Men det har nog bara varit hjärnan som förväxlat vetskap och antaganden med minnen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar