Mina grannar är än så länge osynliga. Det känns otryggt. Som om jag är ensam i hela huset. Dock finns det en man, som skulle kunna vara gjord för en novell skriven av mig, på andra sidan innegården. Han har sparsamt med lampor tända och sitter i en fåtölj, nära fönstret, och sneglar mot vårt sovrumsfönster. Första natten mötte jag hans blick då jag var i en ridande position.
Även jag minns inte mina älskare, trots det lilla antalet, och hur de brukade ta på mig. Jag brukar tänka att jag var för ung på den tiden. Att jag inte reflekterade över hur jag kände, utan bara gjorde. Jag minns visserligen vissa kvällar, dock inte känslan utan bara stämningen och vad vi gjorde före, under tiden eller i efterhand. Jag minns att vi en gång knullade efter ett dop, fulla av skam. Jag minns mig själv tänka; hur ska jag tänka bort det här; eller vem ska jag tänka på för att det här ska kännas bra.
Men det kan fortfarande finnas dagar då jag glömmer bort känslan av allt rörande sex. Hur det känns smakar och vad det ger mig. Då blir jag ofta sorgsen. Jag har för tillfället inte en endaste krukväxt i mitt nya hem. Inte ens gin. Även detta gör mig sorgsen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar