Jag är en soldat för dig,

Vacker present. Välbehövlig.
Din bok gjorde min skrivlust svälld. Jag har inte velat fatta varken penna eller tangentbord på länge. För du vet, du vet ju hur det är, ibland finns det inte där. Trots det går jag ju runt och vet att det enda vettiga jag kan göra är att skriva. Helst till dig.
Du är ju liksom ungdom samlad och komprimerad. Som en polaroid.

Vad vågar jag skriva? Vem får läsa. Är detta till och för oss båda?
Ska jag skriva om allt jag ångrar eller handlar det snarare om ett "hej, hur, var, vad?"?
Jag antar att detta är vår gemensamma dagbok?
För det vore det allra finaste.