Oh, babe, the bright lights of love will fade out, but you will remain my first heartbreak

I det här huset hör jag grannarna. Den förra lägenheten vittnade inte om liv någonstans ifrån trots att den omgavs av hundra likadana. Men här, här lyser butikernas skyltar, människor går hem eller flyr bort. Ljud, ljud, ljus. Och jag trivs. Jag är så hemma.

För några månader sen så läste jag mycket ungdomsböcker. De små tunna om den första kärleken (där det nästan alltid är någon som vill ta sitt liv). Jag sökte en speciell bok. En jag läste då jag var nio-tio år. Etsade sig fast. Jag minns inte namnet. Minns bara att det är en flicka som träffar en äldre kille, att hon är osäker över sig själv och sin kropp. Att henne bröst inte är stora nog. Och han säger att en handfull räcker. Men jag hittade den aldrig.
Bilden av dig sittande med en bok i knät och en massa barn kring dig - den är vacker. Jag hopps att du ofta har mönstrade klänningar och tjocka strumpbyxor. Och ditt röda hår utsläppt. För det är så jag tänker mig det.

En typisk lördagseftermiddag spenderas hemma. Jag har nog precis gått upp. Kanske har jag ätit frukost, slötittat lite på TV. Så har jag ignorerat röran kring mig lite mer än jag annars gör. För det är helg. Men jag ska skapa nya lördagseftermiddagar.
Jag ska ha varit uppe några timmar, druckit någon kopp kaffe. Unnar mig kanske en latte. Sen ska jag sätta på en platta och vika tvätten, dra fingrar över klänningstyger och trycka ansiktet i rent doftande lakan. Jag ska hoppa över duschen. För mitt hår är sådär nyvaket snyggt. Jag skiter i sminket. Sen tar jag en öl. En riktig öl. En dyr, mörk och mättande. Tar med den in i bokrummet och sätter mig och läser veckans skörd av studielitteratur.
Vad gör du?

Föresten; du är inte alls svag. Du vågar säga att du behöver uppmärksamhet. De flesta trånar och känner sig osynliga i det tysta. Du kniper inte käft. Och det är vad jag älskar och skyr med dig.
Du är som ett knytnävsslag. På det där bra sättet.

Inget bra för mig själv

Förlåt. När jag kommer hem om kvällarna är jag orkeslös. Kan inte tänka. Kan inte göra. Kan bara stirra blint mot tvn eller ligga inlindad i hud/täcke alt. hudtäcke. Ibland orkar jag inte ens klappa katterna ordentligt. Kanske är jag stressad. Eller så kan jag inte hantera vardagen. Men vår blogg är det finaste jag här, bland annat, det är den jag ser fram emot. Det är den jag startar och avslutar min dag med.

Nu doftar det nerbrunnet stearinljus i vardagsrummet. Några ovanför väsnas måttligt, pratar lagom högt och dricker antagligen lagom mycket.

Jag vill att du ska komma in till mig, helst någon kväll, när eleverna gått hem och hela skolan förvandlas till en öde kyrkogård. Då letar jag allra helt böcker till sagostund. Ibland lyssnar jag på en ljudbok samtidigt som jag pysslar. Ibland kommer någon rosig tant in, men helst skulle jag vilja att det var du. Idag läste jag om en gubbe som hade alldeles för långt skägg, så långt skägg att korvar, katter och bandspelare gömdes inuti det. Jag läste dessutom om en man som grät, han grät för att han inte visste vad han hette och för att han inte kunde cykla. Till slut fylldes hela huset så han var tvungen att ta sig ut genom skorstenen. Ibland tänker jag att jag borde skriva en barnbok. Barnbok eller erotik, det är hugget som stucket.

Det du sa till A om mig kändes så hela självklart. Det är klart vi alltid kommer ha varandra. Genom texter, sms, mail och de fåtal brev vi skickar till varandra. Ibland får jag lukta på din hud, dra i ditt klänningstyg och fylla ditt vinglas, de dagarna är såklart de bästa. Samtidigt behövde jag verkligen se det. Svart på vitt. Jag behöver all bekräftelse jag kan få. Jag är nog ganska svag.

Vad gör du lördagseftermiddagen? Har du gått en promenad? Druckit kaffe? Ligger du kvar i sängen? Hur luktar du?

Imorgon ska jag hjälpa min vän flytta, jobba en stund, klä om en fåtölj och baka för söndagen.

För såna som oss finns varken lugn eller ro, vi är brickor i ett spel det kallas för: Man över bord

Om det är en nystart vet jag inte. Det är nya golv att lära sig smyga över på natten. Hala fläckar på parketten att akta sig för. Kökshyllorna är höga och jag når knappt att ta ner en kaffemugg på morgonen.
Men kylen är fylld av öl och jag längtar efter sen vår. Och efter dig.

Jag vill sitta med dig och tro att jag är något jag inte är. Bli blankögd och svettig, fylleröda kinder, fyllerött hjärta.
Din balkong ser jag som en stående inbjudan. Se min på samma sätt. Den är riktad åt fel håll och man ser bara grannarna. Men solen når den stundtals och jag har stolar och en tärd, billig ljuskrona där ute.

Jag vill besöka dig på jobbet. Sitta en bit bort och bläddra i något magasin jag annars inte läser, blicka över kanten och se dig.
Vill se dig vara den du är vardagarna då jag inte ser dig. För dina helger kan jag. Det är antingen som mina är eller som de varit.
Är det P som ställt till det, är det du som - för det är du - är tjurskallig och svårtillfredställd? Hundra frågor snurrar. Går det över, läker det ut, reparerar ni eller sitter ni tysta och låtsas att ni inte saknar varandra? Knullar du honom, säger du godnatt på samma sätt som annars, sitter ni mitt emot varandra när ni äter?

En gång sa jag till A att du var helig. Att vad som än händer så kommer jag alltid att sitta fast vid dig. Jag vet inte vad jag menade exakt. Men jag vet att jag känner likadant nu. Dig får man inte röra. Inte rubba vår rutin. Vår sporadiska - men ömma - kontakt. Se men inte röra. Den är bara vår. Och trots de personer som försökt se in i den tvåsamheten, så har vi stått pall. De dög inte. De förstod inte jargongen eller vår ovilja/blygsamhet som hindrade den skrivna relationen att bli till en hudnära nykter dito.
Fast du är inpå mig. Tätt, tätt intill.

Som ett kliande svidande skavsår

Tina, som jag längtat efter dina ord, ditt svar. Jag blir någorlunda lycklig och nästan som en människa igen. Ville bara inleda med det.

Tänk att få ha det du har just nu. Något nystartat. En pappa som visar att han älskar dig. Tid. Osv. Jag sitter med min ständiga spänningshuvudvärk och nyfunna ångest och längtar efter bättre dagar. Jag längtar efter dig och våren, då vi borde sitta på min lilla balkong och se ut över havet och röka cigariller eller något annat pretentiöst. Då vill jag sitta uppe en hel natt med dig. Får jag det?

Det känns svårt att formulera sig. Men jag är enkelt uttryckt; ledsam. Såklart av en anledning, dock en smärre. Som jag förstorar och återgår till det minut efter minut. Trodde dagen skulle gå obemärkt förbi, men den har krupit fram. Jag har försökt att sysselsätta mig. Frigöra mig. Jag har städat undan på min arbetsplats, satt upp barns teckningar, fina citat, och samlat ihop böcker för bokprat. Och så, i en bokhylla, med bitter kaffesmak i gommen inser jag vad jag egentligen känner; det allt det här bottnar i. Tvivel.

Nu är vi inflyttade. Jag är slut. Går på sparlåga och socker. De gånger jag fått tillgång till dator, eller en stund ifred, har jag läst ditt veckogamla inlägg om och om igen. I bilen på väg mellan lägenheterna och i mörkret när jag inte kunnat sova. Men nu svarar jag.

Mina föräldrar och min ena bror kom upp hit med mina saker, de flyttkartonger som stått sen jag och J flyttade ifrån varandra. Möbler som redan inrett ett hem jag delat med någon annan. Min mamma hade packat ner allt och forslat upp det hit. Jag hittade gamla lappar och foton, negativ från när jag för första gången blev kär. Jag tryckte ner sakerna i sina askar och blev nästan arg på min mamma, gapade åt henne att hon skulle ta dem med sig tillbaka hem. Lägga dem i mitt flickrum och låta dem tillhöra dåtid.
När de sedan åkte hem kramade jag dem hej då. Sen gick jag in i köket och satte mig framför fönstret, såg när de packade in sina saker i bagageutrymmet på bilen. Pappa såg hela tiden på mig. Snurrade runt och vinkade varannat steg. Kastade slängkyssar och jag började gråta. En sån där stilla gråt som skavar inuti bröstet. Som gör ont på ett konkret sätt. Innanför revbenen, i hjärtat. Han insåg att jag grät, jag såg det på honom. När bilen sedan svängde runt hörnet följde jag dess spegling i grannfönstrets glas.

När jag läser om hur du har det nu undrar jag varför. Varför - självklart göra jag det - varför känner du så? Men jag tänker också att man gör det. Skyr sin partners närvaro ibland. Jag minns inte när jag gjorde det sist, men jag minns att jag gjort det. Du brukade berätta om hur du inte klarade av att se på T ibland. Minns du? Hur han irriterade dig med varje rörelse.

Du ska få min nya adress, givetvis. Men jag kanske glömmer, påminn mig snart igen. Det har varit så hektiskt Jag har låst in mig på taletten och dragit duschdraperiet om mig och sedan suttit där och läst. Bara för att få koppla bort den ständiga närvaron av människor och saker. När jag har bläddrat i böcker med en biblioteksstämpel har jag tänkt på dig. Känt att jag måste skriva, måste höra av mig, måste göra allt det där som förväntas av mig. Måste göra dig nöjd. För jag lever lite på känslan av att göra dig mätt.

En samling skavanker

Nu har jag väntat på dig i en vecka. Och jag förstår om det är mycket nu med flytt och allt omkring. Så jag skriver till dig. Dock ett sorgset söndagsbrev. Dagen började bra, vi gick en långpromenad längs hamnen vid Saltö, bestämde utflykter för sommaren, handlade sötbrödsjäst och städade upp här hemma. Sen gick något snett och det känns som om jag ska smulas sönder. Vi sitter i olika rum, för jag vill inte vara i samma rum som honom, samtidigt som jag vill det. Jag ligger i sängen, läser olika böcker, antecknar i ett nytt anteckningsblock, lyssnar på Junip på ipoden, gör mig otillgänglig. Vill inte se honom i ögonen. Och i mitt bröst svajar det. Jag går in på toaletten ibland, för där kan jag gråta i mörkret. Och jag vet egentligen att jag överdriver, känslostormar över ingenting men ibland kan jag inte rå för det. Det där melodramatiska osv.

Jag vill ha din nya adress. Så snälla ge mig den. För framtiden.

Jag har beställt dyrt tyg till en stol jag ärvt. Någon dag ska jag ordna detta. Jag ska även slipa en träbänk och måla den grå. Igår klippte jag sönder en lampa. Det här med hemmet är mitt nya intresse.

Try another city baby

Ensammåndagar. Jag sitter halvnaken i soffan. Nyonanerad. Hungrig. Väntar på svts nya sexupplysningsserie, animerad. Det börjar snart. Jag är lagom förväntansfull. Känner mig stressad och lite ledsen. Hopplös och oälskad. Aningslös.

I lördags bar jag din berlock. Jag somnade med den i min ensamhet. Somnade full av grogg och med kläder på i min mormors säng. Vaknade av hur kedjan skar mot halsen och att jag frös. Hörde P i det andra rummet. Minns svagt hur vi antagligen bråkat. Går ut och petar på honom. Han följer med mig in. Vi diskuterar inte ens skiten. Bara låter det rinna av ändå.

Jag lovar att ta en bild, men inte ikväll. Är alldeles för oinspirerad.

Imorgon ska jag börja om från början. Spärra mitt visakort. Ansöka om nytt körkort. Träna. Äta något. Skriva mycket bättre. Fota. Imorgon ska jag göra mitt yttersta för biblioteket. Jag ska le lite större. Och försöka läsa om en farbror med för stort skägg, så pass stort att en katt lyckas gömma sig där. Här har du något vackert förresten, den hjälpte mig skriva.

Duett

Jag kan knappt hålla ögonen öppna. För första gången på väldigt länge är jag så trött att jag kommer kunna somna utan sömntabletter. Ändå drar jag ut på att lägga mig. Jag planerar att försöka läsa, att lösa korsord och lyssna på några låtar. A snarkar här, det känns hemtrevligt och varmt. Nyss kröp jag intill honom, andades mot den tatuerade ryggen och kände hur sömnen spred sig i honom. Varje natt känns det lika fint att få se hur han somnar.

Imorgon ska jag skriva en hemtenta, flyttpacka och spela tv-spel. För jag är en modern kvinna. Jag är inte bara intellektuell och handlingskraftig, jag dyrka den nya tekniken också.

Jag hoppas att jag får se dig bära berlocken. Snart.
Kan du inte ta en bild? Jag vill se den hänga där.

Jakten på något gammalt

Idag fyller P år. Vi äter kött med whiskeysås till och jag har köpt min favoritöl. Andersson, på flaska. Vi sitter vid köksbordet och jag stänger av radion för det är skönt med tystnad när man äter. (Det är något som kommer med åldern, skulle jag tro.) Jag ser en av mina grannar, en tant i röd badrock stå över sina blommor. Hon studerar dem och märker inte hur jag på håll synar varenda avskavd kant på hennes tavelramar som hänger på väggen. Det är obehagligt bra insyn. P luktar gott, han gör små ljud ifrån sig när han äter och jag känner en kattsvans mot benet.

Ikväll har jag ingen huvudvärk. Det kanske är ölen, det goda humöret eller känslan av torsdag. Efteråt läser jag sagor för honom i sängen. Han agerar 4-åring och jag artikulerar och svävar ut. Det är historier om krokodiler. Oftast äter de upp barn eller bara vill äta upp barn, eller andra individer. Det är onda djur, men jag har märkt att barn är jävliga, och vill känna igen sig i andra jävlar.

(Jag fick ditt brev idag. Det första brevet som någonsin kommit till den här adressen. Jag sparade silkespappret och bär nu berlocken med stolthet. Det väger tungt mot bröstet och börjar kännas ett med huden. Från början var den kallt, hårt och klumpigt. Nu är den liten, mjuk, varm. Som den till slut blir. Tack syster.)

Tågen går,

Det är ett vackert ord, svårkysst. Jag tycker mycket om ordet vykort.
Vilken är världens bästa bok? Det var så länge sen jag njöt av att läsa. All påtvingad litteratur skaver lite. Hur bra böckerna än må vara så känns de ändå kvävande påträngande.
Jag bläddrade lite i Bingo Rimérs självbiografi, den skulle tillfredsställa min suktande nyfikenhet.

Man vänjar sig vid att vänner blir en lyxvara. En raritet.
Det går snabbare än man kan tro.
Nu har jag vänner till låns. De stannar här var jag än går, men de skulle inte följa med. Besök kommer någon gång i halvåret. Om inte jag åker och hälsar på. Jag är långt borta. Jag har insett det nu. Det är inte de andra som är på avstånd. Det är jag. Och jag vet, vet så väl, att jag är välkommen dag som natt hos så många. Men jag håller mig här. För bekväm för att åka. För fattig för att resa ofta. Kan sakna att bara kunna sätta mig på krogen utan att behöva fundera på vart hän jag går efteråt. Alltid en säng som välkomnar. Nu har jag min egen igen.
(Jag tänker ibland på vår fika. Tänker ofta på hur du beskrev min lukt.)

A och jag åkte till lägenheten idag. Bar upp de två första kassarna med saker. Mätte väggar och måttade amatöraktigt avstånd och dörrposter. Jag gick runt och störde mig på tapeter, lockades att måla, fast jag vet väldigt lite om spackling, rollers och tapetrivning.
Din present kom på posten idag. Jag ska slå in den så att den håller. Vira in den i silkespapper och adressera. Sen, sen får du den.
...och jag hoppas att den ska falla dig i smaken.

Svårkysst

Jag läser världens bästa bok just nu. Ska skriva mer om den i blygvinksbloggen men jag ville säga det till dig först. Den gör mig helt upprymd. I den finns ordet svårkysst som nog är mitt favoritord för tillfället. Vilket är ditt?

Nåväl, till kvällens följetång, vänskap och min mani över att alltid ha vänner omkring mig (vilket inte gått så bra under den här hösten). I gymnasiet strök jag omkring längs väggar och vrår i mediakorridoren, sneglade mot de fina men vågade inte riktigt hela vägen. Jag är så glad att jag valde text, för annars så hade antagligen du och jag aldrig fått för oss att stega bort mot Holmgrens café för en stel timmes fika. Jag tyckte det var lite konstigt att du hade klänning, trots att det regnade. De tre åren i Växjö var bra för mig. Där fann jag väl kanske min bästa vän i fyra olika personer, du fanns dessutom alltid där i bakgrunden. I Växjö var jag aldrig ensam, kanske är det därför jag saknar den staden så förbannat. Sedan kom Karlskrona. Och i och med det de tysta kvällarna, tu man hand med sig själv och någon slags löjlig självrannsakan. Jag höll/håller hårt i P, kanske lite väl hårt ibland. Jag tappar energin till att höra av mig. Låter en efter en falla bort. Och sedan kommer den natten man vill ringa någon, vem som helst av tidigare nämnda, för att höra någons röst, få något berättat för en som inte är ens egen historia. Och då låser sig allt.

Idag har jag ingenting att skriva om alls. Jag är trött. Jag sover och sover men tycks aldrig ha sovit nog. För mycket mardrömmar, för mycket kaffe och dålig mat.
Morgonen kom först 13.40. Jag åt rester från kvällen innan till frukost, hoppade över kaffet.
Min mage gör ont. Den skriker nog efter näring. Käken har gjort att jag inte kan äta som jag brukar. Ingen frukt, inga nötter, inga grönsaker. Mest bara mjuk mat, klibbig, äcklig mat.

Jag ser alltid så mycket fram mot dina inlägg. De gör min dag. Något att tänka på, något att fundera på.
En försenad julklapp kommer snart till dig. Jag har precis beställt den.
Du ska även på en lista på Magnell-låtar. Bara 10-12 stycken. Så att du kan lyssna in dig. Nya perspektiv är bra. Men jag kan trumfa.

Om våren

Vi funderar på att resa någonstans i vår, tidig sommar. Så länge vi är hemma till sensommaren, det är den absolut vackraste årstiden. Vi pratar om baltländerna, det lite förfallna, sovjetromantiska och gråa. Vi har även diskuterat eventuella tågluffar, mest för att det låter som dålig poesi. Egentligen vill jag nog till Amsterdam. Fast jag har ingen aning om varför. Jag är egentligen ingen som behöver resa. Jag är småstadstristessen. Jag är den som står i fönsterrutan och tittar ner på de töande gatorna och klagar, gäspar, drömmar men vägrar förverkliga. Men jag vill nog till Amsterdam. För att sedan kunna skriva att jag varit där.

Jag har aldrig riktigt gett mig in på Magnell. Han fanns med på en blandskiva du gav mig men låten liksom beblandades med de andra. Det finns dock en låt som jag hittat, lagt i någon lista, lyssnat på då och då och liksom börjat älska lite grann. Den tar hand om mig och jag kan skriva till den. Jag blir nog lycklig av den, trots att jag egentligen föredrar att känna mig likgiltig. Den heter Nya perspektiv. Vad tycker du om den?

Nästa gång ska jag skriva om hur mina vänner försvinner ifrån mig.

Det spelas Magnell,

och jag har svårt att koncentrera mig. Min mun värker. Varje förkylning som drabbar slår min munhåla i bitar. Visdomständerna hotar att spricka, sprängas och pulveriseras. Svullnaden kring käkbenet dunkar.
Det har varit svårt att sova. Jag drömmer att någon matar mig småsten. Serverar mig med sked. Och jag tuggar tacksamt.

Vi har haft vänner här. En mycket vacker, lång ljus man. Så smal att han ser ut som om han ska gå av. Men inte bräcklig. Långt ifrån.
Hans son är vackert kopparröd och får mig att tänka på dig. De sista gick för ett par timmar sen. Deras närvaro inkräktade på min smuts.
Allt städning har skjutits upp. Tänkt att bli av då sakerna plockats ner i lådor. Man visar sällan upp sina tillkortakommanden så tydligt som man gör då någons fingerspets färgas grå av damm.

Förmodligen har jag förlorat alla mina texter. Mellan datorkrångel, flyttar och slarv har de fallit bort. Det bekommer mig inte. Förmodligen kommer jag gråta över det senare. Men nu känns det så avlägset.
(Jag ber dig här att ge mig kopior på allt jag skrivit, för lite har du. Om jag sänt dig texter får du mer än gärna skicka tillbaka dem. Jag kommer sakna dem, när jag inser att de inte tillhör ett annat liv. Att de är jag.)

Droppar från taken och kallt kaffe

Idag är en värdelös dag. Jag försöker binda upp håret i någon slags knut men det är för kort. Vi städar ur vår gamla lägenhet. Ingrodda rester på golv och väggar. Jag har inga naglar. Det töar. Vi äter medelmåttig mat som vi blir feta av. Sedan kommer vi hem. Det luktar lite urin i hallen. Vi dricker kaffe. Inte ens det hjälper. P lägger sitt huvud mot mitt svettiga bröst. Jag smeker hans otvättade hår med mina torra vinterhänder. Det är inget på tv. Jag lägger ett alldeles för högt bud på en stringhylla med rost på beslagen. Och väntar. På dig.

En dag att minnas: 2011-01-05,

vaknar för sent, liksom varje dag den sista tiden. A sover bredvid mig. Det rycker lite i hans högra hand och jag fylls av den där ömhetskänslan som man så sällan känner senare under dagen. Ett litet knyte. Han ser bräcklig ut. En stor, grov tatuerad man, Han ser ut att vara gjord av glas. Det känner du nog igen väldigt tydligt.

Mitt huvud uppfylls av två saker just nu; dina skrivna ord och när jag kommer få läsa dem igen. Jag hoppades få vakna upp till dem.

Jag minns det där samlaget, du berättade att han slet sönder dina trosor. Det låter mest ångestfyllt när du återger det nu. Men det kan vara en tolkning jag gör utifrån mig själv. Många akter jag då såg som fullt normala och eller till och med roliga, de är idag något mer sanningsenliga Istället för att som då tänka på honom, tänker jag att jag trots sexet minns vilka böcker han hade på nattygsbordet, att jag aldrig kom den kvällen eller sprickan i fönsterlisten som gjorde rummet kallt.
Allt kring. Men inget annat.

Flygfärdig

Mina grannar är än så länge osynliga. Det känns otryggt. Som om jag är ensam i hela huset. Dock finns det en man, som skulle kunna vara gjord för en novell skriven av mig, på andra sidan innegården. Han har sparsamt med lampor tända och sitter i en fåtölj, nära fönstret, och sneglar mot vårt sovrumsfönster. Första natten mötte jag hans blick då jag var i en ridande position.

Även jag minns inte mina älskare, trots det lilla antalet, och hur de brukade ta på mig. Jag brukar tänka att jag var för ung på den tiden. Att jag inte reflekterade över hur jag kände, utan bara gjorde. Jag minns visserligen vissa kvällar, dock inte känslan utan bara stämningen och vad vi gjorde före, under tiden eller i efterhand. Jag minns att vi en gång knullade efter ett dop, fulla av skam. Jag minns mig själv tänka; hur ska jag tänka bort det här; eller vem ska jag tänka på för att det här ska kännas bra.

Men det kan fortfarande finnas dagar då jag glömmer bort känslan av allt rörande sex. Hur det känns smakar och vad det ger mig. Då blir jag ofta sorgsen. Jag har för tillfället inte en endaste krukväxt i mitt nya hem. Inte ens gin. Även detta gör mig sorgsen.

Gröna fingrar,

jag flyttar om några dagar. Jag antar att du själv är mitt i ditt.
En stor lägenhet med få rum och en granne vars största problem är att hon ibland går överstyr med sina planteringar och fyller innergården med krukor. Förhoppningsvis blir även jag sådan en dag. Aningen för nyfiken. Jag tror att det är därför hon sprider ut sig. Hon låter liksom blommorna närma sig grannar och husväggar.
Kanske är hon så ensam.
Jag kan tänka mig att du och jag, för innerst inne är vi trots allt lika, i åttioårsåldern själva kommer att stå ensamma i fönstret och betrakta våra växter. Betrakta våra jordiga nagelband och svarta sorgekanter.
Fast du kommer nog stå där med en gin.

Jag har ett rum som kommer fyllas från golv till tak av böcker. Jag vet inte om en enda är av Kerstin Thorvall. Hon har aldrig riktigt fastnat. Jag har mest tyckt att hennes titlar varit vackra; men inte vågat mig längre.
Nu ska jag överväga att köpa en bok och ställa i hyllan enkom för att göra dig sällskap. Jag minns alla mina älskare och hur de brukade ta på mig är nog rätt. Ser framför mig hur den tar plats bredvid de andra ryggarna.

Nu ska jag berätta något för dig, som du önskade.
Jag minns inte alls alla mina älskare och hur de brukade ta på mig. Inte alls. Jag är helt och hållet tom. Mina upplevelser tycks raderade. För någon dag sedan reflekterade jag över just detta. Jag får ibland upp minnesbilder, som blixtrande huvudvärk, där jag ser mig själv och den jag knullat som i ett fågelperspektiv (måhända eftersom jag inte vill se mig själv underifrån). Men jag minns inte känslan. Förnimmer inte nävarna, inte ens fingertopparna som lämnat märken. Värmen från en sats bränner till ibland, men annars - tomt.
Är det märkligt? Minns du?
Jag har alltid trott mig minnas. Men det har nog bara varit hjärnan som förväxlat vetskap och antaganden med minnen.

Det mest förbjudna

Vi kan kalla det en dagbok. Eller en brevbok. Något du och jag kan ha tillsammans. Helt enkelt. För att våra innehållslösa liv återigen ska få en mening. För att vi en gång drack whiskey vin och öl någonstans. Då jag försökte nå dig, utan vidare resultat. Vi har alltid gjort oss bäst skriftligt. Vem som helst kan få läsa. Men de får hitta hit på egen hand.

Min katt fick ett nervöst sammanbrott inatt. Hon låg i köket klockan sex på morgonen och skakade. Jag höll henne intill mig och grät lite. Efter ett tag slutade hon skaka. Jag trodde då att hon hade dött eftersom hon hängde livlöst i min famn. Jag la henne i min säng, trots den starka urindoften från henne och höll om henne tills hon började röra på sig igen. Nu ligger hon på fönsterkarmen och tittar ibland upp då de starka januarivindarna väcker henne. Hon är vacker, ja det är hon. Jag försöker läsa Kerstin Thorvall, men inser att jag misslyckas. Berätta något för mig nu, innan jag somnar.

Jag är en soldat för dig,

Vacker present. Välbehövlig.
Din bok gjorde min skrivlust svälld. Jag har inte velat fatta varken penna eller tangentbord på länge. För du vet, du vet ju hur det är, ibland finns det inte där. Trots det går jag ju runt och vet att det enda vettiga jag kan göra är att skriva. Helst till dig.
Du är ju liksom ungdom samlad och komprimerad. Som en polaroid.

Vad vågar jag skriva? Vem får läsa. Är detta till och för oss båda?
Ska jag skriva om allt jag ångrar eller handlar det snarare om ett "hej, hur, var, vad?"?
Jag antar att detta är vår gemensamma dagbok?
För det vore det allra finaste.

Om vintern utanför, fuktskadade böcker och dig och mig

Idag fyller du år. Och egentligen är det inget speciellt med det. Det är med största säkerhet en ganska ospeciell dag. Januari månad. Jag har aldrig tyckt om januari. Det har inget att göra med att våren och sommaren känns långt borta, att det är kallt och jävligt, att varenda människa har tappat livslusten, det är bara något dystert med januari. Något som jag inte kan sätta fingret på. Jag kan se havet från där jag numera bor. Om jag står i vardagsrummet kan jag se ett fruset fartyg. En skorsten bolma från en fabrik. Ett svart hav. Och en horisont. Det är nog det enda som får mig att överleva just nu, utsikten från mitt vardagsrum.