AaBbCc

såhär kommer jag se ut när jag är hos dig på jobbet, sitter och väntar på att du ska sluta.
Komplett med svampfrisyr. Atombombsfrisyr.

My Morning Jacket,

skulle vilja vara mer som du. Jag vill också ha blommor som intresserar mig. Plantera och få jord under naglarna. Men nu har vi här bara kastat fler och fler i soporna. Stora, burriga växter com stått i år och bara växt ur kruka efter kruka. De ligger nu på ett berg av skräp på någon återvinningscentral.
Du verkar ha ett så trivsamt liv. Jag vet att det är ett ord som indikerar att du har det tråkigt - men det är inte så jag menar. Jag menar att jag utifrån tittar in och ser något fint.
Just nu är jag besatt av floror. Jag bläddrar uppmärksammat i dem efter vackra växter. Blommor, grässorter och rötter. Jag försöker insupa det. För jag vill tatuera dem, ha dem på min hud. Så när jag ligger med huvudet på armen kan jag låtsas att jag vilar på en äng.

Det finns ett väldigt bra antikvariat här. Det ligger i en källare på gatan precis efter torget. Sådär långt ner att man lätt missar det. Jag och A brukar unna oss att gå dit ett par tre gånger i halvåret. Varje gång vi går ner i lokalen så blir vi kvar. Och vi spenderar pengar. Går därifrån med pappkassar fyllda. Jag har till och med börjat kasta ifrån mig jacka och väska, fatta en pall och förflytta mig från gång till gång.
Dit ska jag gå i veckan.

Jag förstår att vissa barn har svårt att tycka om dig. Jag var länge skeptisk, jag också. Men man vänjer sig.

Avklippta grenar och en kvällssol

Jag är mycket nöjd med din fantasibild av min och P's framtida avkomma. Det ska bli ett nöje att forma honom till just den man du vill att det ska bli av honom. Fast jag har svårt för pojkar, hur jag ska närma mig dem. Jag testar lite smått på skolbarnen och några har fattat tycke för mig, men ytterst få. Jag vill hellre ha en vild flicka. Och efter det en lugn pojke. Flickan ska ifrågasätta allting, och ha ständiga skrubbsår på armar och ben. Hon förhoppningsvis enbart vilja lyssna till berättelser skrivna av Stina eller Carin Wirsén.

Idag läser jag. Så här ser jag ut när jag läser:

Jag läser som sagt den horibla boken "En dag" av David Nicholls. Som tydligen ska bli någon slags romantisk komedi. Etta på bestsellerlistan i England osv osv. Jag satt i solen innan och läste, det var behagligt men nu har jag ont i halsen. Min mor och far var här innan med på besök. Vi åt något slags hopkok och mamma sa att engelska pelargonen var den svåraste pelargonen att sköta. Jag svor för mig själv. Men har redan nu planterat om och kapat grenar. Jag väntar på sticklingar som ska slå rot.

Utflyken igår resulterade i noll bilder. Vi körde förbi en loppis, åkte igenom ronneby och jag fick åka över min sturköbro. Körde omkring på diverse öar och såg isbitarna lossna och havet komma till.

Nymphalis urticae,

Det är ju inte mitt liv - inte egentligen. Jag vägrar tro att det är så jag finns och är. Jag är mest bara lugn och smått uttråkad.
Det händer inte ständigt saker. Det som sker är bara sånt som sker. Försöker hantera det.

För ett par dagar sen såg jag och A en fjäril på den snöiga kullerstensgatan. Inte en citronfjäril; inte vår. Det var en sån där mönstrad, med ögon och färger som egentligen inte borde finnas nu. Jag stannade och tittade på den, sa till A att det var fel. Såg fel ut. Men han hade inte riktigt sinnestämningen till att veta ut eller in.
Det var en vackerfjäril. Men liksom lamslagen och malplacerad, som chockad av kylan.
jag gick därifrån

Vad tycker du om den son Du, jag och P gjort? Om min påhittade gudson, om jag får ta mig friheten.

Ofullständig

Det du beskriver är, som du kanske förstår, så långt från min verklighet vi kan komma. I alla fall idag, när det nybryggda kaffet står rykande i kaffepressen på soffbordet. Katterna ligger bredvid mig i soffan och solen skiner in genom springan från fönstret. Vi ska på utflykt snart, och jag är glad. Men det känns jävligt bra att du berättar det där för mig. Jag vill ju veta, jag vill ju inte stå bredvid och tro att livet är så jävla lätt. Vilket jag i för sig erfarit att det verkligen inte är. Men jag fastnar lätt i min bubbla där jag jobbar, läser, hånglar, sover, planterar om en pelargon och någon lördag då och då tar en utflykt härifrån. Men egentligen är dina inlägg utflykter nog, och inte minst insikter. Du är så klok, Tina. Klok som, jag vet inte vad. Klok som att jag inte hittar ord.

Jag kanske skriver ikväll igen. Om fjärilen som nyss flög förbi på balkongen, eller om den där bron vi ska köra över idag. Om kuriosabutikerna. Eller om något helt annat.

Thank god for sending demons,

vår nära vän överdoserade idag. Hans flickvän ringde oss, skrikande. Han andas i alla fall, han andas, sa hon. Han hade ett anfall, han hade spasmer och tuggade fradga, sa hon.
När vi kom dit slängde hon sig gråtande mot mig. Jag gick in och satte mig bredvid honom på sängen. Han talade lite osammanhängande. Jag skällde på honom, kollade hans puls - var rädd att den gick i 180, det gjorde den nog.
De var pillrade båda två. Jag och A försökte att trassla ut vad det var de egentligen sa.
Jag ville ringa 112, ville att han skulle åka in och få i sig någon form av medicinskt kol. De vägrade. A satt mest och tröstade henne. Jag stod och skrek. Att de var oansvariga. Hon sa att de visste vad de behövde. Jag skrek argt att de bevisat att ingen av dem är i stånd att avgöra något sådant. Men hon fräste att det inte var min sak. Jag gick ut och satte mig i trapphuset. Hon skrek där inne.
Efter en stund gick jag upp igen, hennes äckliga jävla gråt ekade ändå våningar ner.

Jag satte mig bredvid honom. Smekte hans hand. Förklarade varför jag var arg. Han sluddrade fortfarande när jag tvingade i honom vätska. Jag ömsom klappade hans arm, ömsom kände efter den rusande pulsen.
Blev plötsligt klinisk. Kände över mage och bäcken om han var svullen. Frågade om han kände domningar. Om det värkte kring njurarna. Babblade om njur -och leversvikt.
Tvingade i honom mer vatten. Sa att jag tjatade för att jag älskade honom. Räknade upp symptom som gjorde att han skulle behöva ringa ambulansen trots allt.
När hon stannat upp i gråten och jag tvingat i honom vätska så åkte vi. Jag och A stormade genom porten och höll om varandra utanför huset. Mitt i tön, mitt i Sala.

.............

I en annan värld

Jag kan inte beskriva dig som mamma. Men jag kan gissa hur ditt barn skulle vara. Eller ert barn.
Det kommer vara en liten pojke. Med tjockt, ljust, rödbrunt hår. Oregerligt och vilt.
Han kommer vara bestämd. Aldrig acceptera att han inte får som han vill. Vifta med de små barnhänderna och dramatiskt kasta närmaste tingest i golvet. Men han kommer också oftast att ha rätt. Han kommer att vara intelligent, du kommer tvinga i honom kunskap. Och han törstar efter det. Han kommer kunna långa poem utantill som tonåring. Bara för att du ömt och tydligt läste dem för honom som liten.
Vid tioårsåldern någonstans kommer hans självklart söta barnansikte att förvandlas till en mans. Det kommer få hårda sorgsna drag som får honom att se ut som om han sett och vet för mycket. Men han är i själva verket inte nedstämd. Han är bara fylld av tankar. Fylld av oro angående andra barns främmande sätt. Snart kommer han växa på längden. Bli lång som P, fast med dina fräknar.
Både pojkar och flickor kommer att på håll tråna efter honom. Flickorna kommer att darra och känna hur det bildas en liten droppe svett i knäväcket när de ser på honom. Och han kommer ha ärvt din genans. Han blir röd från brösten och upp. Och de älskar det. Pojkarna tänker i hemlighet på att få dra fingrarna genom hans hår.
Men trots allt det så kommer han efter spritfyllda tonår alltid att komma hem och lägga huvudet i ditt knä, berätta om dagen, kvällen, natten.
Och du kommer stryka fjunen i hans nacke och läsa för honom precis som du gjorde när han var liten.

En timme tar en vecka här

Jag vet inte om jag berättat det här för dig, men på senare tid, har jag trivts i tanken av att ha ett litet barn. Med det barnet skulle jag handla könsneutrala kläder, gå promenader med. Ligga under varmt täcke i sängen med ett tiotal böcker. Jag skulle låta det vila på mitt bröst. Och döpa den till Livia, Ville eller kanske till och med Lisen. Med bruna ögon och kanske ett rödbrunt tjockt hår, med kinder som efter några år täcks av fräknar när solen tittar fram. Jag skulle läsa ramsor för den och mamma skulle vara glad, för hon har nog hela sitt liv längtat efter ett barnbarn. Och Peter skulle vara glad. För ibland tittar han på mig som om han vill sätta ett frö i mig. Som om han vill bli pappa till någon. Ha något som han kan ta hand om.

Och jag kommer nog bli en klok mamma. Som resonerar som så, att dagen får bli som den bli. Som bakar bröd och som inte säger till på skarpen utan som är mjuk Beskriv mig som mamma, jag har svårt att själv sätta ord på det hela.

Jag försöker läsa ut en bok, som jag ska vuxenbokprata om, den heter En dag och är inte alls bra. Men den är omtalad. Jävla jävla röster som sagt bra saker om den. Det ställer till det för mig.

Och tack för att jag fick se ditt bibliotek. Din lampa och dina bokberg. Ditt robusta skrivbord och udda tavelramar. Jag ska ge dig bilder även jag. Men ikväll får du musik.

Se det jag ser,

Det här är mitt rum. Det rum där jag får bestämma precis allt. Våra böcker är samlade och står spridda i hyllorna.
Men det är min plats, och jag vill att du ska se vad jag ser. För det var så länge sen.

Six O'clock News

Allt är tappat.
Jag har tappat läslusten, skrivlusten, livslusten, matlusten.
Musik spelas knappt, jag hänger inte med i filmerna jag ser, orkar inte laga mat. Köper kokböcker på kredit. Bläddrar och suckar djupt över hur avancerat allting är. Tar i från tårna och men allting slutar med att projektet läggs åt sidan. Förutom tvätten. Jag tvättar ständigt. Väldoftande tyger och enkla små knapptryckningar.

Det jag lägger energi på är mitt hår och min hud. Jag balsamerar och gör hårinpackningar. Låter det lufttorka och står där med lockar som jag inte längre känner igen mig själv i. Försöker, med skakig hand, klippa min lugg för att slippa blinka bort den ständigt. Sen lägger jag ansiktsmasker, rengör, skrubbar, smörjer in.
Om nätterna går jag upp och sätter mig framför min sminkspegel med förstorande spegling. Sen plockar jag hårstrån från mina ögonbryn. Lägger dem tillrätta, baddar med kylande krämer. Letar efter små orenheter i mina porer. Finner dem och försöker låta bli dem. Försöker låta bli att skrubba huden trasig, sårig och röd.

Oftast ligger jag bara här i sängen. Ibland går jag upp ser på mina fina saker. I mitt fina rum. Högarna av böcker som hamnat på mitt skrivbord efter bokrean.
Men som sagt, mest finns jag här. Jag ber ofta A att komma in till mig. Ber honom lägga sig på min rygg. Så ligger ha där, försöker balansera bort sin tyngd. Och jag lyfter upp nacken för att känna han skäggstubb mot kinden. Till slut blir andetagen för hämmade och han kliver av mig - trots att jag protesterar.
Det är en fattigmanskick.

Sorgenfri

Så fint att han formade din uppväxt någorlunda. Han målade av mig som ett lejon och gav i höstas, igår hittade jag en ram till den bilden som jag ska ha i min mormorshylla. Jag var i Malmö i lördags, hälsade på Karin och försökte tackla dagen. Bästa stunden var att sitta i ett stökigt rum, på golvet, med tänt ljus och lyssna på en skiva han brände till Karin en gång.

Och det var och kommer alltid att vara rogivande att åka tåg. Jag skrev en novell eller en kärlekssång. Jag lyssnade på Tallest man on earth och tittade ut över slitna fält, uppriven jord och sorglig horisont.

Idag firar jag och P två små men mycket betydelsefulla år tillsammans. Två stormiga år. Men stormar är bra. Då finns det alltid ett lugn att vila i efteråt. Nu skalar han potatis. Vi är tämligen okomplicerade. Inget tjafs. Bara en pelargon på bordet, virkade gardinomtag och potatis till maten. Två prips i kylen med. Det kan nog få vara mitt liv ett tag framöver.

Sommarsyster,

Jag kände honom aldrig. Men han var del av min uppväxt. Han var en kil i mitt barnsliga behov av att vara ensam, unik. Han präglade liksom åren då vi fann varandra. Som kedjereaktioner bildade av hans närvaro. Det är inget jag vill tala om, eller överhuvudtaget orda. Jag förstod att han var speciell.

Idag har varit en fin dag. Jag kan berätta om den för dig. För att du någon gång ska få höra det självklart vackra som faktiskt finns i mina veckor.
Min svägerska väckte mig efter alldeles för få timmars sömn. Någon timme senare hämtade hon upp mig. Vi körde till hamnen i Kalmar. Så strosade vi runt i en butik fylld spjälsängar, haklappar och bjällror. Vi tittade på barnvagnar. Jag förklarade att jag kunde en del. Att jag var van.
(För de små jag i Sala spenderar tid med, de har dragit mig in. Plötsligt bär jag overallklädda barn uppför hyreshustrappor. Håller dem i handen när vi går över gatan. Försöker hjälpa deras mamma att få några minuter för sig själv)
Min svägerska har ett litet, litet barn i magen. Jag ska bli faster igen. Där inne, i henne, finns en liten flicka eller pojke som jag redan älskar - bara för att jag älskar min bror så.

När vi sedan gick ut stod jag en stund och tittade på en av de ihopskrapade snöhögarna. Hur de droppande började smälta bort. Så såg jag gruset från gatan tränga fram ur det vita. Blev plötsligt skrämd. Förstod genast allting jag i skolan fått lära mig om inlandsisen och rullstensåsar.
Jag lämnade växthuseffekten att rinna ner i sundet.

Vi körde över ölandsbron. Jag såg ner på havet som lagt sig som nariga fjäll av is under oss.
På andra sidan fick jag kaffe och bokrea.

Sara, syster, sommarsyster, S, kom hem till mina föräldrar framåt kvällen. Vi pratade om det mesta. Vi rostade bröd och gjorde mönster av marmelad och sylt.
Sen gick vi in i badrummet. Under tiden S kissade borstade jag mitt hår och tappade upp ett bad. Sen satt vi där i skräddarställning. Skvätte vatten på varandra. Tömde ut det kalla och fyllde på det varma. Talade om just ingenting i samma badkar, i samma rum, i samma hus som femton år tidigare.
Vi tvättade varandras hår och gnuggade bort sminket med hjälp av tvål som luktade äpple och kanel. Och som slungade mig tillbaka till Funkabo.

Sedan låg vi i min säng tills S började få tunga ögonlock. Då höll vi om varandra kort och viskade godnatt. Plötsligt lågmälda i vårt tal.
Nu sover hon två våningar över mig. I gästrummet som mest bebotts av henne.
Och jag saknar henne redan.
På måndag är jag plötsligt 45 mil upp.
På tisdag är hon nästan lika många mil ner.
Och mitt emellan oss finns det här.

Ge och ta

Det har varit fyra mörka dagar. I söndagseftermiddag, efter en lång promenad och en fika med Emmely, kom jag tillbaka till lägenheten. Jag hade fått ett sms från Karin, och fick reda på att Patte gått bort. Jag kan egentligen inte säga att jag kände honom, inte så väl som jag borde gjort, inser jag idag. Han var en mycket fin människa. Med en sliten bil där det spelades Cornelis. Han skrev socialistiska låtar och hade en varm pappa full av tatueringsberättelser. Vi drack öl på Växjös bästa äng och han tog hand om min fina bästa vän, Karin. De var varandra, på ett sätt som Peter och jag kanske aldrig blir (men jag hoppas). Han gjorde ett märkbart intryck på mig. Han var äkta. Och jag har gråtit ena stunden, stirrat blint genom Karlskronanatten ena stunden och slutligen legat sömnlös. Jag har lyssnat på hans musik och skrivit, orden bara ramlar av mig och det känns skönt, det är förlösande. Jag kan nog bara skriva detta ikväll, jag är själv förvånad över hur jag känner över allt detta. Såklart beror det på min kärlek till Karin som är så otroligt stark. Så det var det här jag lyckades få ur mig. Några fattiga ord. Nästan så jag skäms. Skriv gärna något upplyftande, något vackert, det gör du alltid bäst.