Farozoner

Kanske är det det att jag sällan inspireras i P's närhet. Har hittills aldrig vunnit någon s.k ny inspiration genom honom (förutom novellen "När jag går av pendeln" vilket kan vara den bästa novellen jag någonsin skrivit). Jag tror man skriver bäst i sorgetillstånd. Med ett krossat hjärta osv. Sedan tänker jag att jag var bättre förr, vilket är synd, nu finns det så mycket nyupplevt, så mycket nya känslor och himlastormar med stressen bryter ner det till ingenting.

För visst har vi problem, sällan pengar över till något och om det är någon som har pengar så är det jag. Och jag har som bekant alltid varit snål när det gäller ekonomi. Jag tror jag sparar för något stort, ett torp, en båt, ett barn eller en symaskin.

I maj ska vi återigen mötas, tillsammans i den obekväma stämningen. Jag tror det är folket omkring som gör mig lite stel och fyrkantig. Jag känner mig avlyssnad på offentliga platser. Jag är kanske paranoid, precis som Cornelis.

Då vill jag gå på loppis. Jag vill hitta mig onödigheter. Billigt skit. Tillsammans med dig. Så kan jag sitta hemma och tänka; den köpte jag tillsammans med Tina. Och kanske må lite bättre över saker och ting.

Vad ska ni göra på Valborg? Minns du denna tonårshögtid med vånda eller med lyckorus? Jag har nog aldrig upplevt en lyckad Valborgsmässoafton. Eller jo, kanske när jag var 14 och vi dansade runt en eld med en påtänd polsk dam. Så sjöng vi också. Några dagar senare mördade hon ett fyllo på en cykelväg.

Vi ska till Malmö. Jag och min familj (minus katterna) dvs jag, Emmely och Peter. Vi ska till Karin. Vad vi ska göra där har ganska liten betydelse. Huvudsaken är att det finns trottoarkanter, vitt sliskigt vin, folkets park och en någorlunda blå himmel.

Badkarsmusik,

Bukowski är min toalettkompis också! Just nu har har jag läst igenom de två översatta diktsamlingarna. Men tänker läsa om novellerna. Jag har fått tillbaka dem. De har varit ute och rest. Lånats till en vän, hamnat hos andra. Försvunnit under flyttar och sedan samlats ihop och postats till mig.
Skriver du aldrig med P i rummet? Är det en krigsskada? Du är lite ärrad och skygg efter ditt dokusåpeliv i "Med fittan i behåll"?
Om jag tänker efter så är jag nog likadan. Jag undviker att skriva om det är någon nära, dels försvinner orden ut och blir talade när de egentligen skulle skrivits ner, och dels känner jag mig betraktad och blir genast allt för mån om hur jag ska föra mig (detta sker gärna när jag är iklädd fläckiga mjukisbyxor med öppet skrev och).

Jag har aldrig tänkt mig dig som något annat än en bibleotikarie in the making. Nu känns det så rätt, om man ser utifrån in. Som om du är gjord för att sitta där med dina röda lockar lutade över böcker du kanske inte skulle läst om de inte dykt upp i "Listan".
Du är en av de mest oberäkneliga personer jag vet, men ändock känns du så trygg. Jag skulle blygt ha strykt runt i din närhet om du suttit där under min skolgång. Betraktat dina klänningar och läst samma böcker som jag sett dig bläddra i.

Maj, mitten av maj. Då kommer jag nog till Orrefors. Men ärligt talat (Palindrom!) så vet jag inte om jag kommer ha råd att åka och hälsa på dig. Jag är ständigt barskrapad och misstänker att resan till Småland kommer att bekostas av mina föräldrar så att jag ska få komma hem och hälsa på någon jävla gång.
Men jag ska försöka. Jag ska. Annars får vi mötas upp på Holmgrens. Över en obekväm macka.

Idag har jag och A pysslat hemma. Vi försöker ständigt undvika granntanten, men idag haffade hon oss och förklarade att hon tyckte vi skulle komma in och se hur hon hade det. Jag känner inget behov av det. Det gör inte A heller. Således ursäktade vi oss och lovade att vi skulle stanna förbi någon annan gång.
Efter det spenderade vi någon timme på balkongen där jag strödde jord över rötterna på skräckslagna plantor. De är i vilket fall fria att sprida sig i större krukor och längs blompinnar (hastigt nedstuckna grillspett). Imorgon ska Annika komma förbi och hämta ett sminkbord jag har där ute. Ett gammalt fint femtiotalsbord som inte får rum inne. Det är stort och otympligt och vi kommer förmodligen bli tvugna att gå med det balanserat över en barnvagn hem till dem och sedan upp till tredje våningen i deras hus. Sen ska det målas. Hennes lilla dotter ska få välja färger (hon har gräslig smak) och sen ska Annika fylla det med pennor och papper, läppglans och plastverktyg.
Själv ska jag sitta och fundera på hur jag ska undvika grannen. Hon verkar extremt religiös och spelar tydligen en sån där liten keybord som man blåser i.
Hon odlar mycket blommor och verkar vara trevlig.
Men fy fan vad tråkig hon är.

Barfota på ett biblioteksgolv

Se på fan. Det är onsdag, dvs två dagar sedan jag skrev sist och jag skriver! Mest för att jag är ensam. Har svårt att skriva när någon tittar på. Och tänker inte på att man skulle kunna skriva när någon är nära. Imorse satt jag på toaletten och läste Bukowski, så pass länge att jag nästan höll på att bli försenad till mitt arbete. Jag läste bland annat novellen "Kvinna sökes" som jag tyckte om oerhört mycket. Jag la Bukowski på tvättmaskinen och tänkte att en novell per toalettbesök blir lagom.

Dagen har gått åt att försöka övertala mina splittrade arbetskamrater om att åka på loppis. Vi gick en promenad istället. Bland vitsippor och skräddare på vattenytan. Sedan läste jag listan i solen. Listan är en tidskrift vi får från Bibliotekstjänst varannan vecka, där alla nya böcker finns recenserade och att köpa för biblioteksutrustning. När man läser listan i solen känns det nästan som om man inte kan bli mycket mer bibliotekarie.

Sedan är jag glad, för jag ska få syssla mycket med layout i sommar. Allt som kommer upp på bibblans hemsida och som görs i samband med projekt och marknadsföring ska jag få utforma. Det känns tryggt att återvända till indesign på något sätt.

När kommer du hem nästa gång? Till maj, juni, juli? Kommer vi gå om varandra som vi alltid gör? Du är hemma när jag är hos Jutta i Sundsvall eller något liknande.

Här är lite bilder från min mapp på jobbdatorn som du kan få titta på. Skriv fort du med fina syster!

Den feministiska bakläxan i Tinas liv,

Hallonte skämmer mig. Jag fick berättat för mig att det är vad gravida kvinnor dricker för att få igång förlossningen, att det sen visade sig vara hallonbladste - och att jag inte är gravid, verkar inte ha fått mer fason på mitt sätt att tänka. Jag dricker, vid den här tiden ungefär, en kopp kamomillte med lite honung och mjölk. Det är runt två jag börjar bli rastlös och försöker stressa mig själv att bli sömnig. Och nästan varje natt går det en propp när jag sätter koppen i micron. Nästan varje natt bränner jag mig när jag försöker manövrera mig fram genom lägenheten, i mörkret, så tyst som möjligt på knarriga trägolv med en varm kopp i handen - allt för att inte väcka A.

Kännner lite att jag vill ge P en pungspark för att han går. Ickeval ensamhet är ju så jävla mycket mer inkräktande och svårsvald. Hade du varit den som gått så hade jag applåderat dig. Men nu känns det mest som om jag borde vara närmare. För att göra dig sällskap, eller kanske tvärt om.

Du borde skriva här oftare. Inte som en pik (nja), utan mer som en skrivläxa liksom. Tänker varje morgon att jag ska skriva framåt kvällen. Men jag vet inte heller hur man gör. Vad du än skriver så läser jag. Om du vill ha någon att skicka till, eller pressas av. Du kanske behöver Annie? En liten gapande, mager kvinna på din axel, i ditt öra.

Män, män, män. Jag är så trött på dem. Jag är verkligen det. Men jag är mansskadad. Som porrskadad, fast lite annorlunda. Om än inte mycket.
Jag sitter ju liksom där och läser Kellerman, blir irriterad över att han bara vill stoppa snoppen i regelrätt snygga kvinnor (läs: inte mig) och dricka sig full. Så tar det två sekunder innan jag inser att, ah, just det, det vill ju jag också; trots att jag inte är en man född pre. 1980.
Just nu är jag fjärilsflaxande förälskad i de där jävla sjuttiotalistsnubbarna. I Kellerman och Kalle Lind, Noel Fielding och Sigge Eklund.

Jag måste börja indoktrinera mig själv. Tänka på alla fantastiska likkönade varelser. Bli sådär frustrerad som jag var när jag var femton och alla mina förebilder var trötta fittstimmare. Fast med lite mer inspirerande idoler. Som Elfriede Jelinek, Kathy Griffin och Dolly. Eller det forna, men fantastiska, Tittyfuckers.

Vi är många

Jag har ett nytt favoritte. Med smak av hallon. Det dricker jag precis exakt nu. Det är mörkt. Katterna ligger på soffkanten och reagerar knappt på beröring. Jag är ensam. Och jag vill verkligen inte vara ensam, just ikväll. Jag satt i soffan och grät. Men han gick, ändå.

Jag har inte läst boken du nämnde i tidigare inlägget. Men jag lovar att jag ska. Jag lever för dina bok/serietips. Men jag vill inte be om dem, jag vill att de kommer från ingenstans. Idag gick jag upp mot klipporna och läste en bok om en rädd kvinna. Som är rädd för döden samtidigt som hon vill dö. Hon lever isolerad i sin lägenhet med sin man och tittar ut genom fönstret på sina grannar som vårstädar innegården. Hon vågar inte prata med människor. Men en dag frågar en man som heter Åge B. vad klockan är. Detta gör henne innerligt glad. Hon fick ge tiden till någon som behövde den.

Jag har funderat på att försöka skriva en bok igen. Kanske en barnbok, kanske en vemodig prosa för sorgsna människor. Jag vill skriva men jag tror inte att jag längre kan.

Jag funderar dessutom på din fråga. Om män. Och kan för tillfället inte komma på någon. Jag är inne i en period full av kvinnor, starka vackra kvinnor. Jag lyssnar som vanligt på Joni men ibland även på Judy Collins och då och då på Anna Järvinen. Och Annika Norlin såklart. Jag läser kvinnliga författare och föreställer mig kvinnliga huvudrollsinnehavare. Jag längtar efter dig, min burdusa kvinna, Jag längtar efter Karin med sprickor i hjärtat. Jag måste träffa Emmely nästan varje dag, annars börjar jag längta mig där med. Och min mormor kanske inte alltid minns vad jag heter men jag vet att hon nog tänker på mig. Kanske just nu. Klockan nio, när hon släcker sin lampa på sitt ålderdomshem. Jag funderar till och med på att brodera in "Hälfen av alla som finns är kvinns" på en duk och rama in. Så nej, tyvärr, ingen man, förutom han som lämnade mig för ensamheten, som hävdar att vi behöver vara ifrån varandra ibland, något som jag inte kan se eller förstå.

Nu har jag fyra alternativ; göra mig ytterligare en kopp hallonte till ledsam musik medan jag väntar på ditt svar, se filmen "Scott Pilgrim vs the world", rensa bland mina trasiga strumpbyxor eller läsa en deckare som utspelar sig i Istanbul. Vi får se vad det blir.

Kellerman, baby, Kellerman,

Jag börjar med dagen. Gårdagen. Det hände inte mycket. Jag vattnade min plantor, de flesta har tagit sig och växer bra. Jag måste snart plantera om några av örterna, ärtorna och tomaterna. Just nu är jag pank och kan inte köpa blomjord. Jag överväger att stjäla lite, men det känns som ett jävla sjå. Jag och Annika delar jordsäckarna, hon planterar med barnen, de vänder krukorna upp och ner. Sen slänger vi ner jorden i barnvagnen och rullar dem hem till mig. Jag ska städa balkongen. Försöka få den mysig. Men jag är lite tveksam till det. Det dammar från den asfalterade innegården och vi har bara udda, obekväma utemöbler att tillgå.

As bror och hans vän kom förbi, vi drack kaffe och gjorde fruktsallad med lite kanel. Sen såg vi filmen Hobo with a Shotgun. Jag tyckte om filmen. Det var mycket blod och roliga repliker. Jag begär inte mycket mer än så av en film med det namnet.

När jag besöker toaletten så läser jag alltid lite i en bok. Eftersom jag precis läst ut en Aktuell Rapport - som jag roades av - så valde jag en ny bok. Jag har alltid varit skeptisk till Rocky, men besatt av serier. Så jag gav efter. Det blev En serietecknares dagbok, av Martin Kellerman. Har du läst den?
Jag facineras av den något enormt, jag vet inte om det är just Kellerman i sig eller om det är den typen av män. En grav generalisering skulle innefatta män, sjuttiotalister, attraktiva (men inte för attraktiva), kreativa. Kanske även en smått snedvriden bild av kvinnor. Antingen ställer de dem på piedestal, eller är de besatta av kvantiteten.
Kellerman är nog så fängslande för mig eftersom han är Varje Kille jag träffat i Hela Mitt Liv. Från den första idioten som körde in ett finger i mig, till mannen som tog min oskuld, ett gamlat KK, killkompisar, bröder, engångsligg, A. Han är alla. och jag förstår det inte!
Jag läser Rocky, jubileumsalbumet, innan jag sover. Hela tiden med dagboken i bakhuvudet. Och jag är besatt. Jag måste säga det. Han är fantastisk. Fantastisk i sin medelmåttighet. Jag är kär. Kär på samma sätt som jag varit kär i Plura, eller du i Lundell. Jag har gått ner något i ålder.
Men let's face it, vi måste ju förnya oss någon gång.

Vem är mannen i ditt liv just nu?
Och nu menar jag inte P.

När jag vaknar ska jag skriva om dagen jag haft idag, och om boken jag läser när jag kissar.
Påminn mig om det. För just nu får jag inte fram några ord. Så påminn mig. Det är bara banaliteter, såklart. Men ändå.

Relevans

Jag saknar även jag. Allt för mycket. Och jag kan inte avgöra om det är bättre att sakna än att längta. Och var skillnaden ligger. Kan du förklara det för mig?

I sommar ska jag och P tågluffa genom Sverige. Jag kanske redan skrivit detta till dig men då tänker vi oss en rutt upp till Norrland och givetvis ett stopp i Sala. Vi ska besöka P's mormor Jutta. Hon är glömsk och mycket vacker. Med lite sameblod i sig dessutom. Jag ser fram emot detta. Jag ser även fram emot övre delarna av landet, andra landskap och vyer. Kanske en ny doft.

Mitt huvud fortsätter att snurra. Det är framtidsavgöranden. Planer som ska göras. Jobb som måste bli mina, ansökningar att skriva. Resor som planeras men kanske aldrig kommer tas (men denna gången, då ska det bli av). Pengatvivel. Sparande och snålande och huvudvärk. Denna oändliga huvudvärk. Och långa dagar, men numera ljusa. Inget mörker som sänker sig över biblioteket om kvällarna. Utan ljud av grus från ytterdörren, solhuden och jordgubbar. Och på kvällen, i köket, till vårt diskande, grälande och vårt ätande : din musik, dina skivor, som en mjuk kudde mot min rotlösa själ. Tack.

I miss you I'm pregnant,

Jag föll i något slags helgkoma igår. För oss är varje dag helg egentligen - men när den riktiga helgen kommer och våra vänner är lediga, det är acceptabelt beteende att ta några öl - då stirrar vi in i väggen.
Framåt kvällarna så ligger jag bredvid honom. Alltid med huvudetmot hans nyckelben och handen på hans håriga bröst (Hans bröstkorg är kanske det mest fantastiska som finns, jordens tryggaste plats.). Jag älskar att ligga så. För jag inser då, mer än någonsin, att det är där jag passar in. Sen när ha börjar gäspa kysser jag hans panna, hans tinningar, kinderna, nästippen och slutligen munnen. Sen kryper jag över till min sida av sängen och doftar lite av hans deodorant.

Mycket tid spenderar jag med att sakna. Jag saknar dig, jag saknar då, min familj, mina vänner, jag saknar att dricka mig full med Tove.
Nu blir du kanske stolt över mig; i veckan köpte jag fröer och såjord. Planterade tomatfrön, jordgubbar, chili, basilika, oregano, persilja och smultron. Jag vet inte om jag kommer få något av det att överleva. Jag har ingen kunskap eller ens någon form av förnuft kring hur växter bör skötas. Men jag hoppas.
När det töat klart ska jag få gräva upp lite rabarber från As mammas trädgård. Jag ska plantera dem i en stor kruka på balkongen. Jag ska så jävla mycket.

Nu håller jag på att plocka ihop en blandskiva till dig. Men får beslutsångest, lite prestationsångest också kanske. Jag vill liksom att den ska vagga dig till sömns, ge dig läslust, hålla dig sällskap när du bakar och skvala i bakgrunden då du och P knullar.
Som du förstår så är det inte lätt att få in alla komponenter som krävs. Men det är på gång och den kommer postas.

Jag önskar så att jag bara kunde sätta mig på ett tåg och åka ner till dig. Att jag kunde sova där på en madrass, dricka av ditt kaffe, röka lite på din balkong och försöka lära mig dricka rödvin.
Men det kommer dröja. Jag är så pank, så pank. Jag ska försöka omvandla mina tomma händer till kreativitet.

Det kommer bara leda till något ont

Jag är ensam idag. Och det är ovant tyst i hela lägenhet. Golvet är kallt. Listerna dammiga. Jag känner mig tjock och otillräcklig. Ramar in mitt ihopklistrade pussel. Lagar en middag för en person. Äter den. Sitter kvar och tittar på den gräddiga såsen som löser upp sig själv. Jag tänkte att en ensamdag blir bra, en ensamdag går fort. Jag som måste läsa boken om Julia Andersson, Ringer istället Karin, inget svar. Ringer till P, kommer till röstbrevlåda. Klappar katt, tänker att mörkret borde komma snart. Så man får gå och lägga sig någon jävla gång. Har onanerat två gånger, det värker i underlivet lite, det får nog räcka för idag. Försöker ladda hem en film. Misslyckas. Vattnar tomatplantan, tänker att jag nog dränker den, att rötterna möglar.

Igår drack jag vin. Rödvin. Jag har börjat dricka det nu. Jag klarar av rödvin numera. Jag satt på min kökssoffa och drack rödvin. Jag lyssnade på Graveyard. Jag väntade på Emmely. Jag drack rödvin ur ett whiskeyglas.

Och jag tänker på det här med söndagar. Vad de gör med oss. En lång vånda inför vardagen. Svagt kaffe och en gräddsås som spricker på tallriken. En grå jävla himmel och den här ensliga känslan i bröstet.

Jag lyssnar mycket på Säkerts senaste skiva. Tänker att jag borde se henne. Tänker lite på Norrland. Tänker att det är nära dig. Närmare dig än mig. Undrar vad du gör. Om du är arg på mig. Om du sover just nu eller är i allra högsta grad vaken. Om du ligger intill honom du kanske älskar mest av allt eller om du ligger alldeles själv. Om du är bakfull som jag och om du kanske kan skriva en rad ikväll. Jag skulle behöva en annan människas röst.