Perspektiv, återigen

Jag fick ett sms av dig häromnatten. Jag har försökt tyda det. Det har varit svårt. Jag vill berätta för dig. Om allt du vill veta. Samtidigt som jag inte vet vad jag ska berätta. Allt flyter samman. Dagarna på balkongen. Timmarna i vattnet. Bilturerna, husen vi vill åt, letan, ängslan, lyckan.

Häromkvällen grät jag, kraftigt. Jag grät och jag plågades. Jag beskyllde mig själv. Och Peter tröstade. Han tröstar så bra. Sedan la vi oss och glömde allting. Jag grät för gammalt skit. Jag grät och såg på Citizen kane, min bästa film. Alla tårarna, och så Rosebud. Och Växjö-minnen. Filmvetenskapen, människorna där, som finns och inte finns. Sådant man inte trodde var viktigt, blir viktigt, på de mest konstiga tillfällena i livet.

Och så vill jag ha en båt. Jag drömmer att jag kör båt. Genom skärgården. Och det känns så befriande. Jag är lycklig när jag vaknar. Det känns i kroppen.

Jag älskar dig. Jag ska se Ola Magnell den 14 juli. Han ska spela på bibliotekets bakgård. Min bakgård. Där jag har utsikt över när jag sitter vid min nya arbetsplats, vid min alldeles egna dator och skrivbord. Där jag ibland dricker kaffe i skuggan numera. Jag ska se han. För dig.

Radioröster,

Det är märkligt; vi tycks göra lite samma saker fast på olika håll. Jag har spenderat tid med att fota plagg efter plagg efter plagg. Tradera är grejer det.

Du är tystlåten. Det vet jag. Du är mjuk. Både i ditt tal och i dina rörelser. Till och med ditt sätt att gå är mjukt. Jag förstår att det sårar, för det är ditt hem. Och de inkräktar. Man behöver få vara sin och leva sitt.
Har du klagat på en granne någon gång? Jag vet inte om jag skulle göra det. Vår förra granne var hobbysnickare eller något liknande. Gärna tidigt på helgmorgonar. Men som du vet är jag din motsats. Jag är inte tystlåten. Gapar gärna, tar i från tårna om det behövs. Jag slår i dörrar och spelar musik högt. Någon gång har jag kastat en ljuslykta i glas i golvet av vrede. Och jag har nog alltid tänkt att klagar inte jag, så klagar inte de.
Nu har vi inga sådana grannar. Till vänster har vi en tjock vägg som dämpar allt ljud in till mannen bredvid. Till höger; en frisersalong som stänger klockan 18. Och under oss. Under oss bor en äldre dam som mest bara ler.

Så skynda hit. Vi kan spela skivor och sitta på balkongen och bråka hetsigt om vi skulle vilja det.
När kommer ni?

Idag ska jag plantera om mina plantor. Göra en klätteranordning åt mina sockerärtor, frysa in några stjälkar rabarber till och klippa ner både dill, persilja och basilika.
Men nu. Nu ska jag lyssna på dig.



Mamma, min mammma

Ikväll har jag packat traderaauktioner. Suttit på golvet. Varit tyst. Och ledsen. Vår granne klagar på oss att vi är för högljudda, mestadels om helgerna men även mitt i vardagen. Jag är ju som bekant ingen högljudd person, det är kanske därför det gör så ont. Att bli missförstådd eller att bli berövad på frihet. Jag vet inte. Nu måste vi i alla fall vara tysta. Vi går och viskar till varandra. Längtar bort. Till de vanliga torpen. Djupt inne i skogarna. Där man kan skrika av vrede och lycka. Där man kan vara ursinnigt berusad. Det kan man inte här. Låst, fången.

Jag längtar till dig. Till vad vi ska göra när vi är i Sala. Bada, simma, dyka. Gå omkring. Vada. Jag vet att jag kommer att vara lycklig då.

Nu känns det mest som om man räknar ner mot semestern, var eviga dag. Om jag hade haft en cykel hade jag cyklat omkring. Nu kan jag inte ens det.

Du ska få två länkar av mig. En till en fin låt (OBS en radiodänga) och en till mig, bokpratandes i radio.

Mina drömmars stad,

Intention, så stavas det. Jag tycker om att du är lite för berusad för att veta det. Du sa någon gång att du brukade anteckna vissa ord jag sa för att sedan slå upp dem. Det gjorde mig lite stolt, och nu fick jag en svag påminnelse om den känslan.

Kärleken i Julia Anderssons liv, hur är den? Är den bra? Kommer jag kunna höra dig tala om böckerna på något sätt? Kanske via webben. Guida mig, för guds skull. Det var länge sen jag ens hörde din röst, hur sorgligt är inte det?

Det har varit så jävla varmt här, så varmt. I flera dagar har det varit runt 30 grader och jag står inte ut. Om eftermiddagarna åker vi ofta ner till en liten badplats och simmar. Eller ja, jag simmar. Tycker om att komma långt ut, djupt. Så att man, när man stannar upp och trampar vatten, känner hur kallt vattnet är någon meter under ytan. Kom på mig själv med att prata högt när jag kommit ut en bit. Vet inte varför. Mumlade mest. För det gör mig lycklig det där med sommarvarmt vatten.

Jag beställde hem de tre första Fogelström-romanerna. De om Stockholm. Jag och Mamma talade om dem när jag var hemma sist. Och jag kände ett så starkt behov av att läsa dem. Bekanta mig med staden på ett annat sätt än tidigare. För jag tror att jag kommer leva där någon dag. Det handlar inte om att jag suktar efter storstad. Det är mer de glorifierade minnen jag har. När jag strövade omkring utan att veta var jag befann mig. Att kunna gå vilse utan att känna mig orolig eller stressad. Jag vill gå längs med kajen och ut över bron där jag gick varje morgon ett tag. Alltid tung i huvudet av ölen kvällen innan, av sex och skoskav.

Varje kväll lägger jag och A oss i sängen samtidigt. Sen somnar han och jag ligger vaken med datorn (försöker skriva), med en bok (försöker läsa) eller bara av ingen anledning alls. Så hör jag honom somna. Han somnar alltid hastigt. Även om han legat i timmar och vridit på sig. När han sen somnar, då är det hastig sömn. Orolig och ryckig. Ibland håller jag honom i handen när jag känner mig rädd. Ibland kryper jag intill honom och vilar ansiktet precis där hårfästet övergår till nacke. Försöker så sällan som möjligt tänka på imorgon. Det gör bara att benen börjar skaka. Nu, när det är så varmt, försöker jag mest koppla bort kroppen. Andas konstgjord svalka från fläkten.
Jag vet inte vad jag vill säga med det här.
Kanske att trygghet ibland gör att jag skakar.

Och gatan är farligt stillsam nu

Sitter i något slags vakum. På balkong. Mellan soffa, människor, som jag egentlig inte känner och inte har inention att känna. Kanske stavar fel till inention, men då är jag i alla fall medveten om det här felet.

På tisdag ska jag prata i radion, om Kärleken i Julia Anderssons liv, Extra - en dag så stod hon bara där (Per Nilssons nya ungdomsbok) och Nu eller kanske Mu, den antagligen bästa bilderbok som jag läst, som jag funderat på att skicka till dig i urminnes tider, men som det inte blivit av med. Fan. Jag är usel. Du är värd en på alla sätt. Det är alla som jag älskar, E, K och så du. Jag kanske älskar fler, men mest älskar jag er.

Nu fryser jag om fötterna. Mina tomatplantor slokar. Och himlen är helt svart. Jag går och lägger mig före P, men hoppas att han väcker mig genom sina ljud.

Nykter och klok

Peter gör i ordning en middag. Nypotatis i ugn. Lax. Sallad med avokadobitar. Katterna ligger på balkongen. Solen har precis gömt sig runt hörnet. Plattorna är varma och tomatplantan för vila.

Idag har jag varit ledig. Jag är ledig imorgon också. Plus måndagen förstås. Det blir totalt 5 dagar. Jag kan inte minnas att jag varit ledig så många dagar sedan jag började jobba.

Jag har badat. I havet. Ute på en ö som heter Sturkö med skärgården som omgivning. En liten skral brygga, en ojämn botten, min man och mina vänner. Vi åt Peters nybakade baguetter och drack kaffe. Hela min rygg är rödbränd nu men det gör ingenting, det gör absolut ingenting.

Vi kommer förmodligen åka ut på någon annan ö imorgon, ligga där på samma sätt tills man tröttnar och åter åker hem.

Alice fyllde tre år igår. Det är också värt att nämnas. Hon är stor nu. Min gråsugga.

Om någon vecka ska jag och en kollega bokprata i radion. Vilka böcker ska jag ta? Vilka är acceptabla? Hjälp.

Så går jag och oroar mig för jobbet. Chefen meddelade att jag kommer kallas till intervju, efter mitt glädjefnatt fick jag dock veta att alla som redan är anställda och som sökt, per automatik blir kallade, fan. Jag behöver verkligen det här. Någon fast punkt, ett tag framöver. Ett arbete som finns där för en liten framtid. Som jag kan gå till och ta ledigt från, när jag vill. Som utvecklar mig osv. Ett jobb där jag samtidigt får prata böcker och sitta i indesign och pula. Tänk på mig de närmaste veckorna. God energi osv.

Nu säger Peter att maten är klar. Nu ska jag äta. Ett glas vin till maten ska jag ta. Och fler bilder. Som jag ska visa dig så småningom.