Nederbörd,

Vad milt uppretad du verkar vara. Över något som inte är riktigt sant. Men låt gå. Jag förlitar mig på att du har sjudigt färdigt imorgon. Det är ju nämligen så här det är;
jag reser dit jag förflyttas snarare än något annat. Jag har aldrig råd att åka någonstans, utan jag väntar istället in en tidpunkt då jag kan forslas runt billigt och bra medelst föräldrar som betalar. Till Malmö har jag åkt för att min bror och Sara funnits där. Och hon är min syster, det känns så. Och du ligger inte mellan resmålen, du ligger utanför. Men snart ses vi, på min hemmaplan. Och det är lite pirrigt för mig. Känns i maggropen. Jag har inte ens tänkt på att jag kommer behöva laga mat. Det jag vet att du tycker om är ärtor och kött. Jag får jobba med det.

I Sala finns några platser vi brukar besöka. Förhoppningsvis är antikhandeln vid silvergruvan öppen. Den har en massa lyxigt vackert. Efter den, när man besviket åker där ifrån (oftast på grund av kronisk pengabrist) besöker man skräpstället inne i Sala. Som en stor lada med donerade tingestar i olika former. Där brukar man alltid hitta något. Kommer ni på rätt dag så kan vi kanske gå till antikvariatet också. Det är väldigt bra. Bättre än man skulle tro.
Så kan vi bada i en liten vik som överblickar det större badstället. Där är det lugnare, men det är lite stenigare och knöligare på botten. Men oftast så behöver man bara dela sin tid med någon enstaka barnfamilj eller någon tillbakadragen turist. Fast ibland har där faktiskt varit hela dagisgrupper där. Så bli inte lurad.

Och du,
det är absolut inget fel med att vara min höst och vinter. Jag har svårt för både värme och sol och jag sover bäst vid nederbörd. Hjärta.

Om 7 dagar

Snart är jag hos dig. Jag halvligger i min soffa. Det är semester, jag har en deg på jäsning, den har jäst i timmar. Ibland går jag och viker i den, ett eller två varv. Så får den fortsätta vila. Och jag har radion på. P4, snart P1, och lyssna på någon jävla sommarpratare. Och snart så är jag hos dig.

Vi ska lägga upp planeringen om en stund. Jag ska se över Salas utbud och komma med önskemål om vad vi ska göra. En fullspäckad dag. Och en kväll av vin i ditt kök, eller var du vill att vi ska sitta. Jag sätter mig var som helst, bara det är nära dig.

Hur har vistelsen i Småland varit? Och hur var Malmö? Jag var besviken ett tag, mest för att jag nog aldrig kommer bli den du åker till, bara någon du tar på vägen, om ens det. Men jag får väl nöja mig med att finnas på mittenskalan. Det känns bara så förbannat larvigt att skriva brev, blogginlägg, samla på sig låtar för dig, för oss, när du ändå bara är 1 timme bort. Men det känns inte som ett slöseri, nej det gör det inte. Men lite bittert. Men det kommer hinna gå över tills torsdag.

Jag tycker nog att det ska bli mest intressant att få äta av din mat. Jag tror du aldrig lagat någonting till mig, någonsin. Du åt mest frukt, på den tiden vi umgicks som tätast. Och jag har aldrig badat med dig. Kan du tänka dig. Men jag var ju aldrig din sommarsyster, det har du redan en av, jag var snarare höst och vintern i ditt liv.

Nu ska jag gå och vända min deg. Skriv om dina planer för torsdagen, vad du hoppas och vad du vill.

Finste Sara,

Jag vill till dig! Jag tänker på det hela tiden, att jag vill, borde och måste. Men sanningen är den att jag inte alls vet vad som händer runt mig just nu. Min svägerska är höggravid, min familj och planerat att åka till Malmö för att hälsa på mitt redan existerande syskonbarn.
Och A är lite förvirrad. Men jag ska se vad jag kan göra. Kanske kan vi komma när det är Magnell. Kanske innan, kanske jag ensam efter. Vi löser det. Eller hur?

Det har varit fint i Småland än så länge. Vi har inte hunnit bada, med solen har heller inte legat på. Det är fuktigare i luften här än vad jag är van vid. Jag sover bättre här. Jag lägger mig gärna på golvet och skedar en stor, stor rottweiler som heter Hugo. Eller så går vi en rund kring glasbruket och dammen här.
Jag letar fläder. Jag ska packa en väska full och skicka hem med A till Sala. Så får han stoppa den i frysen till dess jag kommer tillbaka.

Jag har legat vaken en timme nu. Lyssnat på radio och läst nyheterna. Väntar på att det är dags för resten av huset att vakna till.
Idag ska vi till Sara och fika. Vi och Tove. Det blir nog mysigt. De, liksom du, är sånna som jag alltid saknar. Det är bara skönt att döva den saknaden lite ibland.

Bryggkärlek

Nu sover han. Jag ska snart också sova. Det blir en lång dag imorgon. Jag ska jobba från 11 till halv åtta. Däremellan ska jag uppsöka en insjö och bada i, i min ensamhet. Så är det förstår du Tina, att jobba på olika filialer på sommaren. Man är ofta ensam, vilket kan vara befriande men också betungande, antagligen som det verkliga livet. Jag ska jobba långt inne i skogarna, en ort vid namn Holmsjö. Ett litet grått bibliotek som ändock har sin charm, de har de ju alla. Förhoppsningsvis finns något trevligt promenadstråk runt omkring, någon bod med gammalt porslin, eller en varm insjö.

Idag badade vi på lunchen, jag och min vän I. Dessförinnan drack vi kaffe på bibliotekets balkong på morgonen och diskuterade konstiga låntagare. Hon har nämligen fått en efter sig, en s.k beundrare, som skriver kärleksdikter ämnade henne. Han verkar blyg, är ung, men har fina glasögon och en vilja. Han kanske älskar henne eller tror sig göra det för juli månad, och det är vackert.

Annars är allt som det brukar och verkar. Vi drack några halvljumma öl och badade en stund mot kvällningen. Gick hem, drack te, såg på debatter från almendalsveckan och försökte se på Äppelkriget. Jag älskar Äppelkriget. Men tog mig inte igenom hela. Film vill jag se tillsammans med någon, så när P försvann iväg, försvann jag till dig.

Jag räknar ner dagar tills jag är hos dig. Ändå är du bara en timme bort. Visst är det lustigt. Kan vi inte ta oss till varandra på något sätt? Vi skulle ångra det annars. Jag kan köra, om du lovar att ge mig en öl när jag kommer fram. Hur länge stannar du? Ge mig en verklighetsrapport från småland, så ger jag dig mig i blekinge, på en skadad brygga.

...,

jag försöker skriva. Dagligen försöker jag tvinga fram ord, bara som övning. Som för att lura hjärnan; titta där kommer det bokstäver, gör något av det! Men det har istället bara blivit några få meningar. Alla minnesbilder. Och jag undrar vad det är för fel på mig. Var jag bara kan skriva om mig själv och utifrån mig själv. Jag är ju inte femton längre. Jag vet ju att det finns en värld utanför min.
Jag, jag, jag. Min, min, min.

På måndag, jag antar att det är imorgon, så åker jag och A ner till småland. Vi blir där ett tag. Vet inte hur länge. Men förhoppningsvis kommer vi att vara där precis lagom. Jag ska bli faster i mitten av månaden, men sådant är ju så osäkert när det kommer till datum. Det kommer i vilket fall snart finnas en liten person där ute som är lite som jag rent genetiskt. Och det är så jävla spännande.

Jag hoppas att Ola-spelningen blir vacker. Det bör den bli. Jag vill liksom att du ska förstå det jag hör och ser. Jag vill att du ska finnas så mycket i min värld som möjligt. Förstår du?