Knot Comes Loose,

Det är fint med dagböcker. Jag tappar engagemanget redan efter ett par dagar. Kommer på mig själv med att skriva den mer för att andra ska läsa den - snarare än för mig själv. Jag hoppas att du fortsätter. Jag tror du gör det, under pressen att jag nu vet.
Min Farfar har skrivit dagbok i säker fyrtio år. Bara små minneranteckningar varje dag. Ibland om vädret, annars ofta saker i stil med "Firade Markus, 24 år gammal. Grattis!". Jag tror att hands dagböcker började längre och med mer ord. Men han har kokat ner dagboksskrivandet till en konst, min kära Farfar.

Jag har inte läst Högläsaren, jag har inte läst mycket alls på senaste. Jag har mest läst korsord eller någon av tidningarna jag prenumererar på. Jag försöker verkligen börja läsa igen, men jag har inte koncentrationen. Men nu åker jag ner och hälsar på hemma en vecka. Då tänkte jag ta tag i läsningen.
Funderade på att komma förbi dig. Men jag är så paniskt rädd för kräksjukan. Jag kan inte hantera att må illa, eller kräkningarna för den delen. Men om du kokar allt du äger och har. Byter sängkläder, diskar om dina glas och tallrikar - och vikigast av allt - är frisk. Så kanske jag stannar förbi dig. Eller om du på något sätt kan ta dig till Kalmar. Du kanske slutar tidigt någon dag?
Egentligen är det dumt att jag säger något. Eftersom jag nog inte kommer att ha råd.

I desperat ton skriker jag nu: "Karlstad är inte långt härifrån!".
För det vore så fint. Du får träffa A. Eller om du är för blyg så får du träffa bara mig. Vi har en gigantisk dubbelsäng och ibland när jag får besök så skickar jag honom till sina föräldrar för att få hans sovplats.
Det skulle bli hur mycket Merle som helst.
Och så jävla fint.

515 kilometer

Jag har börjat skriva dagbok. Roald Dahls dagbok närmare bestämt. Jag skriver cirka 4-5 rader varje kväll. Det räcker. Har ett tämligen innehållslöst liv och det lilla som händer, behöver inga större beskrivningar. Igår var jag hemma från jobbet, så även idag, den så kallade vinterkräksjukan har drabbat mig. Jag låg invirad i svettiga lakan, yrade alternativt kräktes. Det var ingen bra dag. Mot kvällningen såg vi "The reader", filmatiseringen av boken Högläsaren skriven av Bernhard Schlink. Har du läst den? Jag köpte den i pocket på erikshjälpen för något år sedan, men har inte kommit mig för att läsa den. Jag gillade verkligen historien, men filmen var långsam och nästan förstärkte mina kräkreflexer.

Idag mår jag bättre. Jag lyssnar till och med på musik. Kanske börjar läsa i Magnus Florins "Leendet". Planerar inför helgen. Vi ska slipa ner två möbler här hemma, en kökssoffa som ska målas i grått och ett teakbord med alltför många glasmärken och måla i svart. När detta är gjort kommer jag känna lugn inombords, det är så jag fungerar numera.

Jag planerar en vårresa till Karlstad, men inser hur svårt det kommer att bli. Inser därefter hur svårt det känns att ta sig till dig. Hur många timmar, byten och kronor som försvinner, men till slut hamnar jag ju hos dig. I ditt rus, upp-och-ner-vända dygn, bland dina böcker, Ola Magnell och Merle Haggard. Vaniljdoften från din byst. Jag vill, och jag tänker försöka. När ska du neråt?

Om helgen och vad som finns i mitt skafferi

Jag har gjort sjömansbiff. Vi åt den i andakt. Vispar ihop en traditionell pannacotta. Gör en surdegsbas, lägger den i en glasburk i skåpet ovanför kylskåpet. Väntar. Tittar i mitt spann, där det pyser om apelsiner, citroner, jäst, vatten och potatis. Och väntar. Jag rasslar med fröpåsarna, persilja, gräslök och tomater. Tänker på att i mars ska jag plantera, plasta in och bona om. Gräva upp smultronrötter och sätta i långa led längs balkongräcket. Bära upp stolar och bord och sätta mig på balkongen och dricka min första kopp kaffe någonsin, där. Det är sådant jag går och tänker på, om dagarna.

Vi var ute igår, på olika sorters pubar. Jag skakade hand med en militär. Han ville ligga med mig men vi enades om att diskutera kring saker och ting istället. Som varför man väljer att bli militär, när man exempelvis kan bli bibliotekarie.

Nu längtar jag till tisdagen. Då ska jag ta ledigt från jobbet. Gå runt i raggsockor hemma, läsa en bok och skriva ett mycket bättre blogginlägg till dig än detta.

Konfettiregn,

Det är tyst även här. Men det är ju också natt och småstad. Om jag sticker ut huvudet genom fönstret så ser jag rakt ner på stadens stora gågata. Den är inget att skryta med. Den är smal och knagglig men husen är gamla och vackra. Det här huset knakar. Det tycker jag om. I hörnen spricker färgen och fönstren sväller och torkar när huset sätter sig. Vänjer sig vid årstider och inneboende.
Jag upplever så mycket tystnad. A är vacker, och pratar. Ibland är han barnsligt entusiastisk; som när jag talade om att jag börjat skriva igen. Då tacklade han omkull mig på sängen och slickade mig lite lätt längs med nacken.
Det här är inget stressmoment för mig. Det är en fristad. Jag lovar.

Morberg pryder min fläkt över spisen. Han står där och begrundar mina matvanor och blickar mot sin spegelbild i fönstret. A har en vän som ser ut som Morberg. Fast tjugo kilo mindre och femton år yngre. Honom begrundade jag mycket då vi sågs.

Alkohol, denna alkohol. Jag vet inte. Vi var så full så ofta, så mycket, så jävla hetsigt. Vi halsade, öste, höll för näsan och klunkade. Jag söp fram och förbi min barndom, ungdom. Kallar man det blött? Är det så man säger?
Jag tycker inte om smaken längre. Jag har svårt att dricka. Det är ett projekt. Jag planerar och längtar. Sen sitter jag där och låter ölen bli avslagen.
Ví drack väl ändå inte för att vi tyckte om att vara fulla? Drack vi inte mest som en ursäkt för att göra det man inte får göra nykter? Knulla människor man inte får knulla, klä sig som man inte borde, kissa framför främlingar, dansa på borden.
Sånt är okej. Det var vår version av ett mandomsprov. Att du sen gjorde den tiden roligare, intimare, svettigare och rödare kan jag bara säga tack för.

Annie är din demon. Hon står liksom och petar dig på axeln. Får dig att vackla bakåt. Jag tänker på henne ibland. Jag undrar hur hon har det och om hon har samma minnen av oss, som vi har av henne. För vi minns ju henne. Vi minns allt. Men för henne var vi kanske bara två elever bland hundra.
Om du vill kan du ju skicka ett vykort och övertala henne att läsa den här bloggen. Det kanske vore bra. Så kan vi påminna henne om alla gånger du retats till tårar av henne eller M. Hur ditt ansikte hettade när ni stod och skrek åt varandra eller hur ni kunde sitta och inte låtsas om den andras existens. Hur jag och J satt och pratade i mun på varandra för att täcka upp er tystnad.
Ni var början på slutet. Och jag minns lektionerna och grälen med samma nostalgiska jävla känsla som jag får då jag lyssnar på Kent och minns hur jag hånglade under fallande, svart konfetti.
Bråka mer. Red ut. Gnäll. Prata. Jag vill uppleva er igen.

Ryggmärgsblues och vedervärdigheter

Jag vill inte att den här bloggen ska vara ett stressmoment för dig. Skriv när du har tid, inspiration och när du vill tala om något för mig. Jag har fått en ny stor och grå soffa. Eller köpt, för dyr peng. Majken och Alice ligger på soffhörnen och drömmer oavbrutet. Det stormar inte ikväll. Det är rent utav tyst utanför. Inte ens en bil, ett spädbarn. Inte någonting hörs.

Jag har tittat mycket på Morberg ikväll. Han hade en likadan docka som jag fått av dig. Jag tycker det är vackert, hur en man kan vara så självupptagen.

Jag känner inte alls något behov av att dricka alkohol längre. Jag skulle gärna vilja höra dina visdomsord kring detta fenomen. Har vi druckit upp vår tonårsdos? Ibland (ikväll) tänker jag så. Jag tycker om att vara närvarande, har jag kommit på. Har alltid tyckt om ordet närvaro, nu även sinnestillståndet. Jag kan inte ens se mig själv ta ett glas vin. Ändå ska jag göra det, på fredag. Då ska jag även försöka blogga, på efternatten. Hoppas att du ser fram emot detta löfte.

Kanske ska vi visa den här bloggen för Annie? Eller skulle hon inte bry sig? Skulle hon fortfarande tycka att jag är grå och blasé som valde att bli bibliotekarie och inte reporter på Östran? Skulle hon fortfarande avguda dig?

I don't believe you've met my baby,

Sala är ju bara Sala. Det är svårt att sätta någon stämpel på platsen eftersom den är så vanlig. Men det är inte tyst här. Folk pratar. Överallt och om allting, tycks det. Kön på konsum består av folk som gått i samma klass eller arbetar tillsammans. Det finns också en märklig man här. Som är Salaspecialist. Han är ofantligt tråkig. När jag började på folkhögskolan här så hade han en busstur där vi fick veta allt om Salas vattensystem. Jag minns inte mycket. Jag somnade och väcktes enkom vid fikapausen och vis avstigning. Turen var på tre timmar och jag vet varken mer eller mindre om sjöarna nu.
Det finns många original här, för det är ju det man så fint kallar dem. Många fallna hjältar, liksom. De som suttit inne eller gått igenom behandlingar. Många med drogproblem och många äldre människor som tar färdtjänsten till Systembolaget.
Jag tror du skulle gilla Sala.

Karlskrona säger mig inte mycket. Jag tänker på vatten - såklart. Jag såg Thåström spela där en gång när jag var 14-15. Så med Karlskrona kopplar jag mest en konsert där hjärtat tonårsrusade i trängsel och tryck från tusentals personer. Och att en man, den första Man jag kommit i närheten av, höll om mig och skapade en skyddszon.

Feberkoma har jag legat i, det har känts så i vilket fall. Som om en galning omfamnat mig i dagar. Graderna låg högt och jag funderade på att åka in till akuten Eller snarare; A funderade på om jag behövde åka in. För jag var upptagen med att antingen däcka med mat i munnen eller stå på höga stegar och skruva upp hyllor.
Det är min ursäkt för att inte ha skrivit här. Och jag hoppas den duger.

Tycker du om att vänner gifter sig, skaffar barn, finner sig själva i Indien? Jag vantrivs väldigt med det. Men samtidigt så känns det som om jag har tio år på mig innan jag ens behöver överväga att bli vuxen. A är 34, men känner sig inte äldre än 16 (ofta inte yngre än 84 heller).
Du kommer att vara vacker på bröllopet. Du klär i sådana sammanhang. Klär i vackra klänningar. Du är en sån som har trevligt.

Jag har hängt in alla mina klänningar. De är många nu. De är lite sorterade. När jag gjorde det tänkte jag på dig. P berättade att du hade bytt om minst tio gånger innan jag kom och hälsade på dig. Att du klädde upp dig för mig. Det var få jävla fint.
Jag skulle vilja att du kom hit, att du stod på en av våra pallar och sorterade böcker som de ska sorteras. Jag vill att du är min bibleotekarie.
Sen ska jag gå runt här och känna att allt är på sin plats. Bara för att de är där Du placerade dem.

I periferin

Ett knytnävesslag. Det har du nog sagt innan, jag känner igen det, och jag gillar det. Det är en bra defintion av hur jag vill vara.

Jag tänker mig inte Sala som en levande ort. Förlåt men i mitt huvud är Sala en stilla landsbygd där alla har stickat på sig och röker pipa (vilket är positiva saker enligt mig). I Sala pratar man knappt. Men man sneglar, på sin granne, på den man har framför sig och alla runt omkring. I Sala är man varken lycklig eller olycklig. Det levs och det frodas. Det äts och det dricks. Såklart läser man även ibland. Dricker skummad öl. Ler, knullar, sover. På samma sätt är Karlskrona kan man säga. Hur är din bild av Karlskrona som stad?

Ikväll värker min rygg. Jag har ätit sura plommon och skrivit brev. Tackat ja till ett bröllop i augusti. Mitt första bröllop någonsin. Jag är mycket spänd över detta. Hur kommer det att gå till? Jag har redan en bröllopspresent i tankarna. Och förhoppningsvis hittar jag en svårmodig klänning att bära. Så småningom. Det är Klara som ska gifta mig. Hon som också är röd, precis som jag. Hon som jag skrev erotik med. Hon jag drack litervis med öl med på ett hustak. Hon som lite grann försvann från mig under våren, sommaren och den förbannade hösten. 2010 var inte vårt år. Men hon finns kvar, i periferin. Du däremot, finns överallt. I orden, luften och i kaffekoppen. Där vilar du. Alltid nära mig.