En timme tar en vecka här

Jag vet inte om jag berättat det här för dig, men på senare tid, har jag trivts i tanken av att ha ett litet barn. Med det barnet skulle jag handla könsneutrala kläder, gå promenader med. Ligga under varmt täcke i sängen med ett tiotal böcker. Jag skulle låta det vila på mitt bröst. Och döpa den till Livia, Ville eller kanske till och med Lisen. Med bruna ögon och kanske ett rödbrunt tjockt hår, med kinder som efter några år täcks av fräknar när solen tittar fram. Jag skulle läsa ramsor för den och mamma skulle vara glad, för hon har nog hela sitt liv längtat efter ett barnbarn. Och Peter skulle vara glad. För ibland tittar han på mig som om han vill sätta ett frö i mig. Som om han vill bli pappa till någon. Ha något som han kan ta hand om.

Och jag kommer nog bli en klok mamma. Som resonerar som så, att dagen får bli som den bli. Som bakar bröd och som inte säger till på skarpen utan som är mjuk Beskriv mig som mamma, jag har svårt att själv sätta ord på det hela.

Jag försöker läsa ut en bok, som jag ska vuxenbokprata om, den heter En dag och är inte alls bra. Men den är omtalad. Jävla jävla röster som sagt bra saker om den. Det ställer till det för mig.

Och tack för att jag fick se ditt bibliotek. Din lampa och dina bokberg. Ditt robusta skrivbord och udda tavelramar. Jag ska ge dig bilder även jag. Men ikväll får du musik.

Se det jag ser,

Det här är mitt rum. Det rum där jag får bestämma precis allt. Våra böcker är samlade och står spridda i hyllorna.
Men det är min plats, och jag vill att du ska se vad jag ser. För det var så länge sen.

Six O'clock News

Allt är tappat.
Jag har tappat läslusten, skrivlusten, livslusten, matlusten.
Musik spelas knappt, jag hänger inte med i filmerna jag ser, orkar inte laga mat. Köper kokböcker på kredit. Bläddrar och suckar djupt över hur avancerat allting är. Tar i från tårna och men allting slutar med att projektet läggs åt sidan. Förutom tvätten. Jag tvättar ständigt. Väldoftande tyger och enkla små knapptryckningar.

Det jag lägger energi på är mitt hår och min hud. Jag balsamerar och gör hårinpackningar. Låter det lufttorka och står där med lockar som jag inte längre känner igen mig själv i. Försöker, med skakig hand, klippa min lugg för att slippa blinka bort den ständigt. Sen lägger jag ansiktsmasker, rengör, skrubbar, smörjer in.
Om nätterna går jag upp och sätter mig framför min sminkspegel med förstorande spegling. Sen plockar jag hårstrån från mina ögonbryn. Lägger dem tillrätta, baddar med kylande krämer. Letar efter små orenheter i mina porer. Finner dem och försöker låta bli dem. Försöker låta bli att skrubba huden trasig, sårig och röd.

Oftast ligger jag bara här i sängen. Ibland går jag upp ser på mina fina saker. I mitt fina rum. Högarna av böcker som hamnat på mitt skrivbord efter bokrean.
Men som sagt, mest finns jag här. Jag ber ofta A att komma in till mig. Ber honom lägga sig på min rygg. Så ligger ha där, försöker balansera bort sin tyngd. Och jag lyfter upp nacken för att känna han skäggstubb mot kinden. Till slut blir andetagen för hämmade och han kliver av mig - trots att jag protesterar.
Det är en fattigmanskick.

Sorgenfri

Så fint att han formade din uppväxt någorlunda. Han målade av mig som ett lejon och gav i höstas, igår hittade jag en ram till den bilden som jag ska ha i min mormorshylla. Jag var i Malmö i lördags, hälsade på Karin och försökte tackla dagen. Bästa stunden var att sitta i ett stökigt rum, på golvet, med tänt ljus och lyssna på en skiva han brände till Karin en gång.

Och det var och kommer alltid att vara rogivande att åka tåg. Jag skrev en novell eller en kärlekssång. Jag lyssnade på Tallest man on earth och tittade ut över slitna fält, uppriven jord och sorglig horisont.

Idag firar jag och P två små men mycket betydelsefulla år tillsammans. Två stormiga år. Men stormar är bra. Då finns det alltid ett lugn att vila i efteråt. Nu skalar han potatis. Vi är tämligen okomplicerade. Inget tjafs. Bara en pelargon på bordet, virkade gardinomtag och potatis till maten. Två prips i kylen med. Det kan nog få vara mitt liv ett tag framöver.

Sommarsyster,

Jag kände honom aldrig. Men han var del av min uppväxt. Han var en kil i mitt barnsliga behov av att vara ensam, unik. Han präglade liksom åren då vi fann varandra. Som kedjereaktioner bildade av hans närvaro. Det är inget jag vill tala om, eller överhuvudtaget orda. Jag förstod att han var speciell.

Idag har varit en fin dag. Jag kan berätta om den för dig. För att du någon gång ska få höra det självklart vackra som faktiskt finns i mina veckor.
Min svägerska väckte mig efter alldeles för få timmars sömn. Någon timme senare hämtade hon upp mig. Vi körde till hamnen i Kalmar. Så strosade vi runt i en butik fylld spjälsängar, haklappar och bjällror. Vi tittade på barnvagnar. Jag förklarade att jag kunde en del. Att jag var van.
(För de små jag i Sala spenderar tid med, de har dragit mig in. Plötsligt bär jag overallklädda barn uppför hyreshustrappor. Håller dem i handen när vi går över gatan. Försöker hjälpa deras mamma att få några minuter för sig själv)
Min svägerska har ett litet, litet barn i magen. Jag ska bli faster igen. Där inne, i henne, finns en liten flicka eller pojke som jag redan älskar - bara för att jag älskar min bror så.

När vi sedan gick ut stod jag en stund och tittade på en av de ihopskrapade snöhögarna. Hur de droppande började smälta bort. Så såg jag gruset från gatan tränga fram ur det vita. Blev plötsligt skrämd. Förstod genast allting jag i skolan fått lära mig om inlandsisen och rullstensåsar.
Jag lämnade växthuseffekten att rinna ner i sundet.

Vi körde över ölandsbron. Jag såg ner på havet som lagt sig som nariga fjäll av is under oss.
På andra sidan fick jag kaffe och bokrea.

Sara, syster, sommarsyster, S, kom hem till mina föräldrar framåt kvällen. Vi pratade om det mesta. Vi rostade bröd och gjorde mönster av marmelad och sylt.
Sen gick vi in i badrummet. Under tiden S kissade borstade jag mitt hår och tappade upp ett bad. Sen satt vi där i skräddarställning. Skvätte vatten på varandra. Tömde ut det kalla och fyllde på det varma. Talade om just ingenting i samma badkar, i samma rum, i samma hus som femton år tidigare.
Vi tvättade varandras hår och gnuggade bort sminket med hjälp av tvål som luktade äpple och kanel. Och som slungade mig tillbaka till Funkabo.

Sedan låg vi i min säng tills S började få tunga ögonlock. Då höll vi om varandra kort och viskade godnatt. Plötsligt lågmälda i vårt tal.
Nu sover hon två våningar över mig. I gästrummet som mest bebotts av henne.
Och jag saknar henne redan.
På måndag är jag plötsligt 45 mil upp.
På tisdag är hon nästan lika många mil ner.
Och mitt emellan oss finns det här.

Ge och ta

Det har varit fyra mörka dagar. I söndagseftermiddag, efter en lång promenad och en fika med Emmely, kom jag tillbaka till lägenheten. Jag hade fått ett sms från Karin, och fick reda på att Patte gått bort. Jag kan egentligen inte säga att jag kände honom, inte så väl som jag borde gjort, inser jag idag. Han var en mycket fin människa. Med en sliten bil där det spelades Cornelis. Han skrev socialistiska låtar och hade en varm pappa full av tatueringsberättelser. Vi drack öl på Växjös bästa äng och han tog hand om min fina bästa vän, Karin. De var varandra, på ett sätt som Peter och jag kanske aldrig blir (men jag hoppas). Han gjorde ett märkbart intryck på mig. Han var äkta. Och jag har gråtit ena stunden, stirrat blint genom Karlskronanatten ena stunden och slutligen legat sömnlös. Jag har lyssnat på hans musik och skrivit, orden bara ramlar av mig och det känns skönt, det är förlösande. Jag kan nog bara skriva detta ikväll, jag är själv förvånad över hur jag känner över allt detta. Såklart beror det på min kärlek till Karin som är så otroligt stark. Så det var det här jag lyckades få ur mig. Några fattiga ord. Nästan så jag skäms. Skriv gärna något upplyftande, något vackert, det gör du alltid bäst.

Knot Comes Loose,

Det är fint med dagböcker. Jag tappar engagemanget redan efter ett par dagar. Kommer på mig själv med att skriva den mer för att andra ska läsa den - snarare än för mig själv. Jag hoppas att du fortsätter. Jag tror du gör det, under pressen att jag nu vet.
Min Farfar har skrivit dagbok i säker fyrtio år. Bara små minneranteckningar varje dag. Ibland om vädret, annars ofta saker i stil med "Firade Markus, 24 år gammal. Grattis!". Jag tror att hands dagböcker började längre och med mer ord. Men han har kokat ner dagboksskrivandet till en konst, min kära Farfar.

Jag har inte läst Högläsaren, jag har inte läst mycket alls på senaste. Jag har mest läst korsord eller någon av tidningarna jag prenumererar på. Jag försöker verkligen börja läsa igen, men jag har inte koncentrationen. Men nu åker jag ner och hälsar på hemma en vecka. Då tänkte jag ta tag i läsningen.
Funderade på att komma förbi dig. Men jag är så paniskt rädd för kräksjukan. Jag kan inte hantera att må illa, eller kräkningarna för den delen. Men om du kokar allt du äger och har. Byter sängkläder, diskar om dina glas och tallrikar - och vikigast av allt - är frisk. Så kanske jag stannar förbi dig. Eller om du på något sätt kan ta dig till Kalmar. Du kanske slutar tidigt någon dag?
Egentligen är det dumt att jag säger något. Eftersom jag nog inte kommer att ha råd.

I desperat ton skriker jag nu: "Karlstad är inte långt härifrån!".
För det vore så fint. Du får träffa A. Eller om du är för blyg så får du träffa bara mig. Vi har en gigantisk dubbelsäng och ibland när jag får besök så skickar jag honom till sina föräldrar för att få hans sovplats.
Det skulle bli hur mycket Merle som helst.
Och så jävla fint.