Jag glömde bort din födelsedag. Förlåt.
Köpte en liten, liten sak för någon månad sedan, den är fånig, men jag ska skicka den till dig.
Ärligt talat vet jag ingenting om någonting längre. Men du är fin.

Hos mig regnar det ikväll. Katterna ligger på varsin stol. Jag gör i ordning en annons på blocket. Nu vill jag ha hus. På riktigt. Om cirka en-två månader försvinner min bästa vän antagligen härifrån. Jag har då kvar I, som jag kan dricka smörigt rödvin med och virk/stick/brodera. Men jag klarar inte av lägenheten längre. Det finns ändå inget i den här staden som gör att jag måste bo precis i mitten av den. Jag vill bo i skogen, vid en sjö, vid tallar och granris. Förhoppningsvis går det att förverkliga.

Jag har börjat på mitt nya jobb. Har mitt egna skrivbord. Planerar att diska ur en Saltå Kvarn plåtburk till att ha pennor i, när nu den energin infinner sig. Det är mycket att göra på jobbet, varje dag, men så är det väl för alla antar jag.

Sedan jag var hos dig har jag varit på Tjörn, lilla Åstol. Och hemma. Hemma här har jag badat, nästan var dag har jag badat. Åkt på diverse-utflykter, laborerat med surdegar, skrivit dikter, läst på ett bröllop och därmed varit på ett bröllop, rastat katten på innergården, siat om framtiden osv. Jag har suttit på klippor i Oskarshamn med min Karin, köpt en stor tavla hos en förvirrad tant som bara står här nu och tittar på mig, dag och och dag in.

Jag vill inte ta in att du har en livskris. Jag hoppas att den är temporär, att det enbart var ett sinnestillstånd som nu flygit iväg. Du förtjänar bättre dagar. Det är september nu och jag har köpt stearinljus och vykort. Jag brygger kaffe sent inpå kvällen och jag läser i nyutkomna romaner innan någon annan hinner göra det. Jag matar katten godis och dricker en oktoberöl med en röd stjärna på. Peter har gått med i kommunistiska partiet och ska börja sälja proletären och jag stödjer honom genom att dricka min öl, i min stillhet.

Fem frågor:
Vem är din favoritillustratör?
Vad är dina planer för i höst?
Vilket är ditt favoritträslag?
Var vill du resa allrahelst?
Vilken färg har din cykel?

Det har gått alldeles för lång tid sen jag sist skrev, jag kan börja med att säga det. Men samtidigt så har jag inget att skriva. Eller kanske för mycket. Jag tror, håll i dig nu, att jag drabbats av en livskris utan dess like. Mina tankar och funderingar få inte rum i det här formatet, eller ens i mitt eget huvud. Jag vill inte heller att mina betraktelser ska vara för allmän åskådan - även om ingen annan än Du läser dem. Men de är mycket privata.

Sen du åkte har jag gjort mycket lite. En vän var här, den där vackra mannen som A är mycket nära. Efter det åkte jag till Stockholm för att umgås med en vän. Vi bodde i hennes kusins lägenhet. En etta på 27 kvadrat. Med köket i hallen och kristna ikoner och symboler strödda över varje yta. Jag har aldrig i mitt liv känt mig som en sämre person. Det är bra att veta att Gud är den enda som kan döma mig, även som ateist. Den där skammen över varje enskilt litet misstag jag begått. Den finns där likväl.

Nu sover jag mest. Försöker läsa lite, har börjat på en stickning men finner inte tålamodet. Jag sorterar lite gamla saker, men vet inte varför utan kastar dem i oordning i samma låda som jag från början tagit dem ur.
Men jag luktar gott, jag är ful i mun och nu ska jag gå och baka en Red velvet cake.

Det är sista semesterveckan. Jag har absolut ingenting planerat. Det får vara så. Jag läser i Calle Brunells "Brev vid en bruten horisont", eller något liknande. Den handlar bland annat om en man som blir förälskad i en bibliotekarie. På torsdag kommer dessutom Dan Viktor till Karlskrona. Jag överväger att locka till mig K. Annars går jag dit själv, jag måste nog bara dit. Jag har lyssnat på honom hela våren.

Idag tittade vi på ett hus. Ett gult trähus ute i skogen. Det var en snårig grusväg som gick in dit, när vi kom med bilen gick det ett rådjur snällt över, det var fridfullt och vildvuxet. Vinden var oinredd, obehandlat trä och bjälkar som gick omlott. Utanför växte äppelträden vilt, björkarna fanns där och så även de röda vinbärsbuskarna. Men på något sätt saknades själen, de tidigare ägarna hade påbörjat en renovering men lämnat den halvklar. Det nya köket, doften, den var inte vår. Men nu har vi påbörjat vårt letande, på riktigt. Det känns skönt.

Annars är allt som vanligt här hemma. En av mina tomatplantor hade vissnat. Annars som vanligt. Jag kan berätta om Tjörn och Åstol någon annan gång. Men det var fint, det kan jag avslöja.

Nederbörd,

Vad milt uppretad du verkar vara. Över något som inte är riktigt sant. Men låt gå. Jag förlitar mig på att du har sjudigt färdigt imorgon. Det är ju nämligen så här det är;
jag reser dit jag förflyttas snarare än något annat. Jag har aldrig råd att åka någonstans, utan jag väntar istället in en tidpunkt då jag kan forslas runt billigt och bra medelst föräldrar som betalar. Till Malmö har jag åkt för att min bror och Sara funnits där. Och hon är min syster, det känns så. Och du ligger inte mellan resmålen, du ligger utanför. Men snart ses vi, på min hemmaplan. Och det är lite pirrigt för mig. Känns i maggropen. Jag har inte ens tänkt på att jag kommer behöva laga mat. Det jag vet att du tycker om är ärtor och kött. Jag får jobba med det.

I Sala finns några platser vi brukar besöka. Förhoppningsvis är antikhandeln vid silvergruvan öppen. Den har en massa lyxigt vackert. Efter den, när man besviket åker där ifrån (oftast på grund av kronisk pengabrist) besöker man skräpstället inne i Sala. Som en stor lada med donerade tingestar i olika former. Där brukar man alltid hitta något. Kommer ni på rätt dag så kan vi kanske gå till antikvariatet också. Det är väldigt bra. Bättre än man skulle tro.
Så kan vi bada i en liten vik som överblickar det större badstället. Där är det lugnare, men det är lite stenigare och knöligare på botten. Men oftast så behöver man bara dela sin tid med någon enstaka barnfamilj eller någon tillbakadragen turist. Fast ibland har där faktiskt varit hela dagisgrupper där. Så bli inte lurad.

Och du,
det är absolut inget fel med att vara min höst och vinter. Jag har svårt för både värme och sol och jag sover bäst vid nederbörd. Hjärta.

Om 7 dagar

Snart är jag hos dig. Jag halvligger i min soffa. Det är semester, jag har en deg på jäsning, den har jäst i timmar. Ibland går jag och viker i den, ett eller två varv. Så får den fortsätta vila. Och jag har radion på. P4, snart P1, och lyssna på någon jävla sommarpratare. Och snart så är jag hos dig.

Vi ska lägga upp planeringen om en stund. Jag ska se över Salas utbud och komma med önskemål om vad vi ska göra. En fullspäckad dag. Och en kväll av vin i ditt kök, eller var du vill att vi ska sitta. Jag sätter mig var som helst, bara det är nära dig.

Hur har vistelsen i Småland varit? Och hur var Malmö? Jag var besviken ett tag, mest för att jag nog aldrig kommer bli den du åker till, bara någon du tar på vägen, om ens det. Men jag får väl nöja mig med att finnas på mittenskalan. Det känns bara så förbannat larvigt att skriva brev, blogginlägg, samla på sig låtar för dig, för oss, när du ändå bara är 1 timme bort. Men det känns inte som ett slöseri, nej det gör det inte. Men lite bittert. Men det kommer hinna gå över tills torsdag.

Jag tycker nog att det ska bli mest intressant att få äta av din mat. Jag tror du aldrig lagat någonting till mig, någonsin. Du åt mest frukt, på den tiden vi umgicks som tätast. Och jag har aldrig badat med dig. Kan du tänka dig. Men jag var ju aldrig din sommarsyster, det har du redan en av, jag var snarare höst och vintern i ditt liv.

Nu ska jag gå och vända min deg. Skriv om dina planer för torsdagen, vad du hoppas och vad du vill.

Finste Sara,

Jag vill till dig! Jag tänker på det hela tiden, att jag vill, borde och måste. Men sanningen är den att jag inte alls vet vad som händer runt mig just nu. Min svägerska är höggravid, min familj och planerat att åka till Malmö för att hälsa på mitt redan existerande syskonbarn.
Och A är lite förvirrad. Men jag ska se vad jag kan göra. Kanske kan vi komma när det är Magnell. Kanske innan, kanske jag ensam efter. Vi löser det. Eller hur?

Det har varit fint i Småland än så länge. Vi har inte hunnit bada, med solen har heller inte legat på. Det är fuktigare i luften här än vad jag är van vid. Jag sover bättre här. Jag lägger mig gärna på golvet och skedar en stor, stor rottweiler som heter Hugo. Eller så går vi en rund kring glasbruket och dammen här.
Jag letar fläder. Jag ska packa en väska full och skicka hem med A till Sala. Så får han stoppa den i frysen till dess jag kommer tillbaka.

Jag har legat vaken en timme nu. Lyssnat på radio och läst nyheterna. Väntar på att det är dags för resten av huset att vakna till.
Idag ska vi till Sara och fika. Vi och Tove. Det blir nog mysigt. De, liksom du, är sånna som jag alltid saknar. Det är bara skönt att döva den saknaden lite ibland.

Bryggkärlek

Nu sover han. Jag ska snart också sova. Det blir en lång dag imorgon. Jag ska jobba från 11 till halv åtta. Däremellan ska jag uppsöka en insjö och bada i, i min ensamhet. Så är det förstår du Tina, att jobba på olika filialer på sommaren. Man är ofta ensam, vilket kan vara befriande men också betungande, antagligen som det verkliga livet. Jag ska jobba långt inne i skogarna, en ort vid namn Holmsjö. Ett litet grått bibliotek som ändock har sin charm, de har de ju alla. Förhoppsningsvis finns något trevligt promenadstråk runt omkring, någon bod med gammalt porslin, eller en varm insjö.

Idag badade vi på lunchen, jag och min vän I. Dessförinnan drack vi kaffe på bibliotekets balkong på morgonen och diskuterade konstiga låntagare. Hon har nämligen fått en efter sig, en s.k beundrare, som skriver kärleksdikter ämnade henne. Han verkar blyg, är ung, men har fina glasögon och en vilja. Han kanske älskar henne eller tror sig göra det för juli månad, och det är vackert.

Annars är allt som det brukar och verkar. Vi drack några halvljumma öl och badade en stund mot kvällningen. Gick hem, drack te, såg på debatter från almendalsveckan och försökte se på Äppelkriget. Jag älskar Äppelkriget. Men tog mig inte igenom hela. Film vill jag se tillsammans med någon, så när P försvann iväg, försvann jag till dig.

Jag räknar ner dagar tills jag är hos dig. Ändå är du bara en timme bort. Visst är det lustigt. Kan vi inte ta oss till varandra på något sätt? Vi skulle ångra det annars. Jag kan köra, om du lovar att ge mig en öl när jag kommer fram. Hur länge stannar du? Ge mig en verklighetsrapport från småland, så ger jag dig mig i blekinge, på en skadad brygga.

...,

jag försöker skriva. Dagligen försöker jag tvinga fram ord, bara som övning. Som för att lura hjärnan; titta där kommer det bokstäver, gör något av det! Men det har istället bara blivit några få meningar. Alla minnesbilder. Och jag undrar vad det är för fel på mig. Var jag bara kan skriva om mig själv och utifrån mig själv. Jag är ju inte femton längre. Jag vet ju att det finns en värld utanför min.
Jag, jag, jag. Min, min, min.

På måndag, jag antar att det är imorgon, så åker jag och A ner till småland. Vi blir där ett tag. Vet inte hur länge. Men förhoppningsvis kommer vi att vara där precis lagom. Jag ska bli faster i mitten av månaden, men sådant är ju så osäkert när det kommer till datum. Det kommer i vilket fall snart finnas en liten person där ute som är lite som jag rent genetiskt. Och det är så jävla spännande.

Jag hoppas att Ola-spelningen blir vacker. Det bör den bli. Jag vill liksom att du ska förstå det jag hör och ser. Jag vill att du ska finnas så mycket i min värld som möjligt. Förstår du?

Perspektiv, återigen

Jag fick ett sms av dig häromnatten. Jag har försökt tyda det. Det har varit svårt. Jag vill berätta för dig. Om allt du vill veta. Samtidigt som jag inte vet vad jag ska berätta. Allt flyter samman. Dagarna på balkongen. Timmarna i vattnet. Bilturerna, husen vi vill åt, letan, ängslan, lyckan.

Häromkvällen grät jag, kraftigt. Jag grät och jag plågades. Jag beskyllde mig själv. Och Peter tröstade. Han tröstar så bra. Sedan la vi oss och glömde allting. Jag grät för gammalt skit. Jag grät och såg på Citizen kane, min bästa film. Alla tårarna, och så Rosebud. Och Växjö-minnen. Filmvetenskapen, människorna där, som finns och inte finns. Sådant man inte trodde var viktigt, blir viktigt, på de mest konstiga tillfällena i livet.

Och så vill jag ha en båt. Jag drömmer att jag kör båt. Genom skärgården. Och det känns så befriande. Jag är lycklig när jag vaknar. Det känns i kroppen.

Jag älskar dig. Jag ska se Ola Magnell den 14 juli. Han ska spela på bibliotekets bakgård. Min bakgård. Där jag har utsikt över när jag sitter vid min nya arbetsplats, vid min alldeles egna dator och skrivbord. Där jag ibland dricker kaffe i skuggan numera. Jag ska se han. För dig.

Radioröster,

Det är märkligt; vi tycks göra lite samma saker fast på olika håll. Jag har spenderat tid med att fota plagg efter plagg efter plagg. Tradera är grejer det.

Du är tystlåten. Det vet jag. Du är mjuk. Både i ditt tal och i dina rörelser. Till och med ditt sätt att gå är mjukt. Jag förstår att det sårar, för det är ditt hem. Och de inkräktar. Man behöver få vara sin och leva sitt.
Har du klagat på en granne någon gång? Jag vet inte om jag skulle göra det. Vår förra granne var hobbysnickare eller något liknande. Gärna tidigt på helgmorgonar. Men som du vet är jag din motsats. Jag är inte tystlåten. Gapar gärna, tar i från tårna om det behövs. Jag slår i dörrar och spelar musik högt. Någon gång har jag kastat en ljuslykta i glas i golvet av vrede. Och jag har nog alltid tänkt att klagar inte jag, så klagar inte de.
Nu har vi inga sådana grannar. Till vänster har vi en tjock vägg som dämpar allt ljud in till mannen bredvid. Till höger; en frisersalong som stänger klockan 18. Och under oss. Under oss bor en äldre dam som mest bara ler.

Så skynda hit. Vi kan spela skivor och sitta på balkongen och bråka hetsigt om vi skulle vilja det.
När kommer ni?

Idag ska jag plantera om mina plantor. Göra en klätteranordning åt mina sockerärtor, frysa in några stjälkar rabarber till och klippa ner både dill, persilja och basilika.
Men nu. Nu ska jag lyssna på dig.



Mamma, min mammma

Ikväll har jag packat traderaauktioner. Suttit på golvet. Varit tyst. Och ledsen. Vår granne klagar på oss att vi är för högljudda, mestadels om helgerna men även mitt i vardagen. Jag är ju som bekant ingen högljudd person, det är kanske därför det gör så ont. Att bli missförstådd eller att bli berövad på frihet. Jag vet inte. Nu måste vi i alla fall vara tysta. Vi går och viskar till varandra. Längtar bort. Till de vanliga torpen. Djupt inne i skogarna. Där man kan skrika av vrede och lycka. Där man kan vara ursinnigt berusad. Det kan man inte här. Låst, fången.

Jag längtar till dig. Till vad vi ska göra när vi är i Sala. Bada, simma, dyka. Gå omkring. Vada. Jag vet att jag kommer att vara lycklig då.

Nu känns det mest som om man räknar ner mot semestern, var eviga dag. Om jag hade haft en cykel hade jag cyklat omkring. Nu kan jag inte ens det.

Du ska få två länkar av mig. En till en fin låt (OBS en radiodänga) och en till mig, bokpratandes i radio.

Mina drömmars stad,

Intention, så stavas det. Jag tycker om att du är lite för berusad för att veta det. Du sa någon gång att du brukade anteckna vissa ord jag sa för att sedan slå upp dem. Det gjorde mig lite stolt, och nu fick jag en svag påminnelse om den känslan.

Kärleken i Julia Anderssons liv, hur är den? Är den bra? Kommer jag kunna höra dig tala om böckerna på något sätt? Kanske via webben. Guida mig, för guds skull. Det var länge sen jag ens hörde din röst, hur sorgligt är inte det?

Det har varit så jävla varmt här, så varmt. I flera dagar har det varit runt 30 grader och jag står inte ut. Om eftermiddagarna åker vi ofta ner till en liten badplats och simmar. Eller ja, jag simmar. Tycker om att komma långt ut, djupt. Så att man, när man stannar upp och trampar vatten, känner hur kallt vattnet är någon meter under ytan. Kom på mig själv med att prata högt när jag kommit ut en bit. Vet inte varför. Mumlade mest. För det gör mig lycklig det där med sommarvarmt vatten.

Jag beställde hem de tre första Fogelström-romanerna. De om Stockholm. Jag och Mamma talade om dem när jag var hemma sist. Och jag kände ett så starkt behov av att läsa dem. Bekanta mig med staden på ett annat sätt än tidigare. För jag tror att jag kommer leva där någon dag. Det handlar inte om att jag suktar efter storstad. Det är mer de glorifierade minnen jag har. När jag strövade omkring utan att veta var jag befann mig. Att kunna gå vilse utan att känna mig orolig eller stressad. Jag vill gå längs med kajen och ut över bron där jag gick varje morgon ett tag. Alltid tung i huvudet av ölen kvällen innan, av sex och skoskav.

Varje kväll lägger jag och A oss i sängen samtidigt. Sen somnar han och jag ligger vaken med datorn (försöker skriva), med en bok (försöker läsa) eller bara av ingen anledning alls. Så hör jag honom somna. Han somnar alltid hastigt. Även om han legat i timmar och vridit på sig. När han sen somnar, då är det hastig sömn. Orolig och ryckig. Ibland håller jag honom i handen när jag känner mig rädd. Ibland kryper jag intill honom och vilar ansiktet precis där hårfästet övergår till nacke. Försöker så sällan som möjligt tänka på imorgon. Det gör bara att benen börjar skaka. Nu, när det är så varmt, försöker jag mest koppla bort kroppen. Andas konstgjord svalka från fläkten.
Jag vet inte vad jag vill säga med det här.
Kanske att trygghet ibland gör att jag skakar.

Och gatan är farligt stillsam nu

Sitter i något slags vakum. På balkong. Mellan soffa, människor, som jag egentlig inte känner och inte har inention att känna. Kanske stavar fel till inention, men då är jag i alla fall medveten om det här felet.

På tisdag ska jag prata i radion, om Kärleken i Julia Anderssons liv, Extra - en dag så stod hon bara där (Per Nilssons nya ungdomsbok) och Nu eller kanske Mu, den antagligen bästa bilderbok som jag läst, som jag funderat på att skicka till dig i urminnes tider, men som det inte blivit av med. Fan. Jag är usel. Du är värd en på alla sätt. Det är alla som jag älskar, E, K och så du. Jag kanske älskar fler, men mest älskar jag er.

Nu fryser jag om fötterna. Mina tomatplantor slokar. Och himlen är helt svart. Jag går och lägger mig före P, men hoppas att han väcker mig genom sina ljud.

Nykter och klok

Peter gör i ordning en middag. Nypotatis i ugn. Lax. Sallad med avokadobitar. Katterna ligger på balkongen. Solen har precis gömt sig runt hörnet. Plattorna är varma och tomatplantan för vila.

Idag har jag varit ledig. Jag är ledig imorgon också. Plus måndagen förstås. Det blir totalt 5 dagar. Jag kan inte minnas att jag varit ledig så många dagar sedan jag började jobba.

Jag har badat. I havet. Ute på en ö som heter Sturkö med skärgården som omgivning. En liten skral brygga, en ojämn botten, min man och mina vänner. Vi åt Peters nybakade baguetter och drack kaffe. Hela min rygg är rödbränd nu men det gör ingenting, det gör absolut ingenting.

Vi kommer förmodligen åka ut på någon annan ö imorgon, ligga där på samma sätt tills man tröttnar och åter åker hem.

Alice fyllde tre år igår. Det är också värt att nämnas. Hon är stor nu. Min gråsugga.

Om någon vecka ska jag och en kollega bokprata i radion. Vilka böcker ska jag ta? Vilka är acceptabla? Hjälp.

Så går jag och oroar mig för jobbet. Chefen meddelade att jag kommer kallas till intervju, efter mitt glädjefnatt fick jag dock veta att alla som redan är anställda och som sökt, per automatik blir kallade, fan. Jag behöver verkligen det här. Någon fast punkt, ett tag framöver. Ett arbete som finns där för en liten framtid. Som jag kan gå till och ta ledigt från, när jag vill. Som utvecklar mig osv. Ett jobb där jag samtidigt får prata böcker och sitta i indesign och pula. Tänk på mig de närmaste veckorna. God energi osv.

Nu säger Peter att maten är klar. Nu ska jag äta. Ett glas vin till maten ska jag ta. Och fler bilder. Som jag ska visa dig så småningom.

for the times they are a-changing,

Spenderat dagen i solen. På en kolonilott utan skugga. Jag har hållit min brorsdotter i handen. Hon ser ut som jag. Fast med uppåtnäsa och vitblonda lockar. Nu sommar jag strax på min bror soffa. De spelar Waits och Dylan vid läggdags. Det har varit en fin dag.

Creating a radio played just for two,

nu skriver jag bara kort. Egentligen vill jag skriva dig spaltmeter efter spaltmeter, men eftersom jag inte riktigt finner rätt ord just nu så har jag kokat ner det till det absolut viktigaste; jag är i Småland.

Jag sover i mitt gamla flickrum som tömts. Men när jag satte ner resväskan kände jag lukten av nytvättade lakan och vädrade gardiner. Mamma hade plockat blommor och satt dem i en vas vid fönstret bredvid sängen. De vissnar nu, men om jag minns ska jag ta en bild på dem imorgon.
Dagen spenderades i gräset med en vän, och kvällen har spenderats med klåda. Nässelutslag som flyttar sig över kroppen snabbare än jag hinner med att klia. Jag njuter av att vara ifrån A, jag saknar honom, och det känns skönt. Att jag fortfarande kan resa från honom och få en liten klump i magen. Att vi rings varje kväll och säger samma fraser som vi säger då vi ligger bredvid varandra.
Just nu vill jag inte vara någon annanstans än här.

Ty du kunde bli mor, min kära för ett rus som kommer och går

Idag har jag och karln haft ett bord på loppis. En lp-samling, lite ittalaglas, en kruka etc. Det var långtråkigt men vårigt. Vi var lätt bakfulla och sålde inget vidare. Sedan grillade vi en kyckling och såg en film. Jag har numera blåklockor på balkongen. Jag vill minnas att min farfar älskade blåklockor. Och allt vilt som växer i vägkanten.

Jag har drömt mycket om morfar på senaste tiden. Han lyfter mig och dansar runt med mig i hans gamla trädgård. När jag berättar om drömmen för mamma svarar hon att han ofta gjorde så med mig.

Mormor har lunginflammation. Hon ringer till mamma och yrar ibland. Jag hoppas hon blir bättre.

På lördag åker jag till Växjö och ser Dan Viktor med Karin. Har du lyssnat något på honom? Han spelade på Pattes minnesstund i ladan en kall lördagseftermiddag. Den här låten, närmare bestämt. Lyssna på den ett slag. Är du hemmavid snart? Och vad har du tänkt göra?

Muren och böckerna

Vilken fantastisk känsla, att sommaren kommer förändra ditt liv. Menar du verkligen det eller ville du bara skriva ett pampigt slut?

Jag och för tillfället förkyld och jag hatar att vara det när det är så vårvarmt att smultronplantorna nästan bär frukt. Jag kryper ner under en trasig filt och ser den överjävliga filmen "Himlen är oskyldigt blå" tillsammans med P. Du måste se den. Men bara för att ta del av Björn Kjellmans försök till att vara en argsint alkoholist som slår sin fru. Det går ju bara inte. Han är ju så snäll. Och fin. Men roligt är det. En gång skriker han till och med "fitta".

Försökte även roa mig genom att titta på webprogrammet "Har du hört den förut" där Peter Wahlbeck pratar norrländska. Men när inte han pratar är det värdelöst. Det slutar med att jag söker upp gamla youtubeklipp med orginalprogrammet.

En annan sak som kan vara kul är att lyssna på Evert Taubes "Kinesiska muren". Prova det du också.

Imorgon ska jag på möte. Det är viktigt att ha möte. Jag har dock svårt att hitta en plats i dessa s.k möten. Ska jag hålla mig i bakgrunden? Eller kanske i framkant? Ska jag verka överjävligt ambitiös? Snart orkar jag inte med mig själv.

Överjävligt är ett bra ord, förresten.

Kranvatten,

Ställde ut de första växterna på balkongen. De känns unga och jag oroar mig över att de ska frysa.
Jag ställde mig och planterade lite till. Några solrosor, gräslök och krasse. Sen borstade jag ner den spillda jorden mellan golvspringorna på balkonggolvet. Insåg sedan att de säkert landade på trappen. Jag hoppas att det börjar växa något där. Solrosor och gurka genom asfalten.
Det billiga bordet klädde jag och A i en lika billig vaxduk, tejpade med silvertejp fast kanterna under bordsskivan.
Så nu står de där, mina små plantor.

En högst normal kväll. En pojkvän, en svägerska, en svåger och en vän. Sällskapsspel och thaimat. Vid ett tillfälle skrattade jag så att jag fes. Det var trevligt, det var tryggt.

Jag tror att jag blir lika chockad varje år, första myggbettet. Tidig höst när man ser den sista bortglömda, instängda myggan och smäller den mellan handflatorna. Det är då de slutar existera. Så satt det en mygga på min handrygg, ner mot tummen, tidigare ikväll. Nu kliar det på ett ovant sätt. Jag längtar efter sommaren. Jag tror att den kommer förändra mitt liv.